Søkeresultat

Kortfattat och charmigt brev daterat "Thorsdag afton 1 nov 1894" till chefredaktören på Nya Dagligt Allehanda Johan Abraham Björklund (1844-1931). 8:o. 4 sid. Fint handgjort papper med råkanter (vattenmärke "De La Rue & Co / London / Chaucer Note Paper"), spår av ett veck, med 18 rader handskriven text på första sidan, brevet signerat "Din Carl Larsson". Carl Larssons första separatutställning ägde rum i Stockholm hösten 1894 på Blanches lilla lokal vid Hamngatan. Han gjorde där särskilt succé med sina akvareller från Sundborn, som senare publicerades i "Ett hem". I detta brev ber han redaktör Björklund att skicka en "konstförståndiger" man från Nya Dagligt Allehanda till utställningen för att säga "ett par vänliga eller djäkliga ord" i tidningen. Utställningen ska öppna på söndagen och Carl Larsson tror sig vara någorlunda redo att ta emot "de af pressens män, som vilja göra mig den äran" på lördagen. Björklund agerar raskt och tidningen rapporterar lördag den 3 november inför öppnandet: "I hr Th. Blanchs konstsalong öppnas från och med i morgon söndag en liten utställning af några bland denne like produktive som populäre konstnärs nyaste saker, utförda i olja, aqvarell, pastell och teckning. Man finner der den stora panneaun ['De mina'], framställande familjehyddan och hela familjen, som lär varit så omtyckt vid Chicagoutställningen, en större, särdeles fint tänkt och utförd tafla, kallad 'De sista strålarne', ett icke obetydligt antal porträtt samt en stor mängd af dessa lustiga bilder i färg och blyerts, som hr Larsson är en mästare att, i dubbel mening, qvickt utkasta". Man nämner även illustrationerna till Singoalla. Den pågående utställningen hade sedan flera annonser i NDA, och rapporterade kortfattat om kungens besök den 6 november och prins Carls dito den 19 november, dagen före stängningen. Georg Nordensvan skildrar evenemanget i sin monografi (1920-21, 2:55ff): "På hösten i novemberrusket bjuder Carl Larsson på sin första separatutställning, anordnad i Blanchs lilla lokal vid Hamngatan. Nu får stockholmspubliken se De mina. Andra oljemålningar äro De sista solstrålarna, Ulf i aftonsol och Evas dotter. Vidare ses här hela raden av akvareller från de sista åren, Singoallaserien, kamratkarrikatyrer m. m. Framgången är stor och avgjord, även om en och annan kritiker måste uttala sina betänkligheter över 'en del vårdslöst utförda, genialt vansinniga eller halvfärdiga dukar'. Det är säkert Solstrålarna, som är vårdslöst målad, och Evas dotter, som är genial och vansinnig. Evas dotter var samma målning, som 1888 varit utställd i Köpenhamn - utan framgång - och som där blivit kallad Antonii frestelse. [...] Akvarellerna äro omotståndliga. Nyblom är nu helt omvänd och finner det vara en glädjefest, när Carl Larsson utställer. Han anser konstnären vara 'splitterny' i Singoallabilderna, som äro genomstuderade och äga lugn och värdighet. För familjeporträtten har han idel lovord, även De mina är förtjusande, men tvärslån över duken förargar. Jag framhöll (i Aftonbladet 7 nov.) bland annat färgstämningens dekorativa enkelhet och helhet, den okonstlade grupperingen och teckningens överlägsna säkerhet. De mina var i själva verket av största betydelse som stilistiskt och måleriskt uppslag, som gränsmärke i Carl Larssons utveckling. Därom var mästaren själv fullt medveten. Han skrev till Fürstenberg: 'En av mina tavlor, som tillhör framtiden, ty den är ett stort slag, fastän just mina busenfreunde just ej vilja ut med det, är tavlan med min familj i hr Fürstenbergs till mig skänkta ram. Den skall göra epok.' Utställningen - skriver han - 'besannar vår gamla sats, att publiken utvecklas utan att den själv har en aning därom. Mina aftonsolstavlor göra här stor succés.' Vanligt gott folk ojar sig och - kallar dem förtjusande. Då i Göteborg och Paris man med högst få undantag finner dem otäcka. - Som hr Fürstenberg hör, har jag redan blivit dryg. Men vad skall man göra? Det är så många medelmåttor, som lömskt titta på min lätthet att yngla av mig konstverk och som i smyg söka dra ner mig med sina 'tja, tja. Men jag skall tja'a dem, jag.' Han trodde sig märka, att hans f. d. förbundsbröder förargades över att han utställde separat, och han misstänkte, att hans arbeten ej voro i deras smak. 'Jag vet ej varför', anförtror han Fürstenberg, 'men jag är så misstrogen mot mina stridskamrater ibland. Jag tänker mig, att de smussla ibland bakom min rygg. Och då ville jag gråta blod, ty jag är en hederlig själ, fastän jag ibland ser full i fan ut'".

Förlaga i blyerts till etsningen med samma namn, signerad och daterad 1938. Bladets storlek 19,5 × 23,5 cm, teckningen (14,5 × 18,5 cm) inom enkel ramlinje. Inramad. Litteratur: Jfr Nils Lindgren, Bertil Bull Hedlund (1952), sid. 125f, etsningen avbildas på sid. 126; nr 113 i förteckningen. Etsningen avhandlas i Nils Lindgren bok om Bull i i avsnittet om Gastronomi och exlibris: "Från Frankrikevistelsen 1938 härstammar 'Le Diner'. Här är det paret från 'Wienervals I' eller 'Sommarnatt', som återkommer i en ny inkarnation, desillusionerat när det gäller kärleken och kampen för tillvaron men med känslan för bordets nöjen förstorad. Karakteristiken är gjord med nålvass skärpa, och en rad lysande ljusglober understryker kraftigt bladets svart och vitt-verkan".

[Yverdon, Imprimerie de la Société littéraire et typographique] 1777. 8vo. 104 pp. Original paper boards, spine defective and crudely mended, fine internally despite very slight occasional spotting. First edition, very rare. - - - Louis François Élisabeth Ramond, baron de Carbonnières (1755-1827) was a French politician, geologist and botanist, and is regarded as one of the first explorers of the high mountains of the Pyrenees. During his law studies at the university of his home town Strasbourg he befriended another student, Jakob Michael Reinhold Lenz (1751-1792), a writer of the Sturm und Drang movement. During this period Ramond discovered German Romantic literature, in particular Goethe's Werther, which inspired him to become a writer and to publish the present very rare little Werther-influenced book, "Les Dernières aventures du jeune d'Olban" (The Last Adventures of Young Olban).

Två laverade pennteckningar på ett och samma blad, båda i liggande format. Landskapsbilden omgiven av en tecknad ramlinje och signerad "F. R.". C:a 14 × 20 resp. 10,2 × 17,5 cm. (Bladet 27,8 × 21,8 cm.) Bladet något smutsat. Inramad. Den småländske bondsonen Frans Roselli växte upp vid hemmanet Rosan utanför Eksjö och bildade senare sitt efternamn från gårdsnamnet. Han sattes i lära hos en målarmästare i Eksjö vid 14 års ålder men var ambitiös och blev omkring 1858 elev i Marcus Larsons 'konstskola' i Flenshult vid Vimmerby. I Axel Gauffins skildring av målarskolan omtalas Roselli som trumslagare och när han 1867 kom till Konstakademien i Stockholm skrevs han in i principskolans matrikel som "f. d. hautboist från Småland" (Axel Gauffin, Marcus Larsson, ett svenskt geni (1943), s. 152. Stockholm, Konstakademien. Principskolans matrikel 1849-1870 nr 2637. Inskriven 5 februari och på nytt 1 november 1867). - - - Roselli var i sitt måleri tydligt påverkad av Marcus Larson och "sökte efterfölja sin mästare i ljuseffekternas bravur" (Ewert Wrangel, Smålands konstnärers utställning i samband med Hantverks- och industriutställningen i Nässjö 21 juni-16 juli 1922 (Nässjö 1922), s. 9). Efter sejouren i Stockholm försökte han sälja sina tavlor i Tyskland, men var inte tillräckligt framgångsrik för att ta sig till Rom som han hoppats. Han insjunkade kort senare i en lungsjukdom och dog vid endast 35 års ålder. - - - Av dessa fina skisser framgår att Roselli var en långt mer framstående tecknare än målare. Men källmaterialet är begränsat. Hans teckningar är sällsynta och tycks inte finnas ens i våra större museer, frånsett ett blad med enkla studier av fötter i Nationalmuseum och en likaledes enkel teckning i Teckningsmuseet i Laholm.

Teckning i grå lavering över blyerts och tusch. Signerad med initialer: "JFB". 34,7 × 24,2 cm. Bladet ojämnt skuret, smutsat och med några fläckar, veck längs övre kanten, reva i höger marginal, baksidan sotad och med spår i hörnen efter tidigare montering. (Sotning görs ofta som ett led i kopieringen av en teckning till ett annat blad.) Oramad. Proveniens: Fil. dr. Emil Hultmarks samling. Johan Fredrik von Breda var son till Carl Fredric von Breda, studerade på Konstakademien och deltog från 1804 i dess utställningar med porträtt och landskap samt med kopior efter äldre mästare. Teckningens motiv bidrar till att datera den. Breda ingick 1814-15 tillsammans med J. G. Sandberg och B. E. Fogelberg i den götiska oppositionen mot Konstakademien, och Vidar är i nordisk mytologi en av asarna. Han beskrivs som tystlåten och mycket stark, starkast näst Tor själv, och kallas ibland "Gudarnas hämnare". Hans främsta kännetecken, även i denna bild, var hans tjocka sko ("järnsko") som tillverkats av alla skomakares överblivna läderbitar, som inget vapen kunde tränga igenom. Vid Ragnarök hämnades Vidar sin faders död genom att sätta skon i Fenrisulvens käftar och bryta upp dem tills besten dog. Teckningen är möjligen identisk med (eller en förlaga till) den bild som Breda utställde på Götiska förbundets utställning 1818. Bland 4 "handritningar" av fornnordiska gudar (Ägir, Brage och Thor) finns även "Widar, tystnadens gud" (nr 95c i katalogen): "Insvept i sin kappa, håller han i venstra handen en jernsko, hvilken han skall bruka vid Ragnarokur (Gudarnes undergång), då han sitter med Fenris Ulven och hämnas Fader Odins död". Vid Götiska förbundets konsttävling samma år, där bilden visades utom tävlan, beskrivs den som "Ritad och laverad i touche".

Tuschlavering. 11 x 17 cm. Osignerad. Baksidan med skiss föreställande skördefolk bärande på räfsor och liar och en beskuren signatur av Laureus med dateringen 1809. Bladet ngt ojämnt, spår av japanpappersremsa för montering överst a tergo. Proveniens: Karl Asplund. / Utställd & Litteratur: Nationalmuseum, Stockholm, 1935, Akvareller och handteckningar ur fyra privatsamlingar. Ragnar Aschberg, Karl Asplund, Herman Gotthardt, L. Gösta Olsson, Stockholm 1935, Nationalmusei utställningskatalog 53, nr 141. / Bildantikvariatet P. Thulin, katalog 2, Svenska handteckningar och akvareller (1965), s. 34 (nr 278): "Lavering i ett elegant och luftigt manér. Den främste ryttaren håller en fackla som kastar ett dramatiskt ljus (utsparat) över motivet". En vacker och ovanligt representativ liten teckning av Laureus, där fackelskenet framställts genom en utsparning i lavyren. Han hade studerat för Hilleström, var mycket påverkad av Gottfried Schalken (1643-1706) och är i hög grad känd som målare av "eldskenstycken". Nattliga ryttare är ett tema som förekommer hos Laureus flera gånger, bl. a. i några av hans fåtaliga gravyrer, och i flera av de målningar han ställde ut på Konstakademien 1808 och närmast följande år. Avseende teknik och format påminner denna teckning om en "Nattsegling" i Nationalmuseum (NMH A 206/1974), som dock är mera statisk och stillsam.

Två laverade pennteckningar på ett och samma blad, var och en omgiven av en tecknad ramlinje. Den ena, i liggande format, signerad "Roselli" på en sten i förgrunden, den andra, föreställande ett vattenfall, i stående format. 14 × 20,5 resp. 19 × 12,8 cm. (Bladet 28 × 21,5 cm.) Bladet något smutsat. Oramad. Den småländske bondsonen Frans Roselli växte upp vid hemmanet Rosan utanför Eksjö och bildade senare sitt efternamn från gårdsnamnet. Han sattes i lära hos en målarmästare i Eksjö vid 14 års ålder men var ambitiös och blev omkring 1858 elev i Marcus Larsons 'konstskola' i Flenshult vid Vimmerby. I Axel Gauffins skildring av målarskolan omtalas Roselli som trumslagare och när han 1867 kom till Konstakademien i Stockholm skrevs han in i principskolans matrikel som "f. d. hautboist från Småland" (Axel Gauffin, Marcus Larsson, ett svenskt geni (1943), s. 152. Stockholm, Konstakademien. Principskolans matrikel 1849-1870 nr 2637. Inskriven 5 februari och på nytt 1 november 1867). - - - Roselli var i sitt måleri tydligt påverkad av Marcus Larson och "sökte efterfölja sin mästare i ljuseffekternas bravur" (Ewert Wrangel, Smålands konstnärers utställning i samband med Hantverks- och industriutställningen i Nässjö 21 juni-16 juli 1922 (Nässjö 1922), s. 9). Efter sejouren i Stockholm försökte han sälja sina tavlor i Tyskland, men var inte tillräckligt framgångsrik för att ta sig till Rom som han hoppats. Han insjunkade kort senare i en lungsjukdom och dog vid endast 35 års ålder. - - - Av dessa fina skisser framgår att Roselli var en långt mer framstående tecknare än målare. Men källmaterialet är begränsat. Hans teckningar är sällsynta och tycks inte finnas ens i våra större museer, frånsett ett blad med enkla studier av fötter i Nationalmuseum och en likaledes enkel teckning i Teckningsmuseet i Laholm. - - - I dessa teckningar är inflytandet från Marcus Larson märkbart, åtminstone beträffande motivvalet. Mindre larsonsk är deras odramatiska, nästan rofyllda stämning.

Stor litografi. Signerad och numrerad i blyerts: "8/15 Bjurström". Bladmått 56,5 x 74 cm. - - - Inramad med syrafri passepartout (bomullskartong) och UV-glas.

Blyertsteckning. Osignerad. 25,5 × 38,5 cm. Inramad. Proveniens: Konstnärens kvarlåtenskap. Förlaga för etsningen "Motiv från Cagnes" (25,7 × 39,5 cm), som ingick i Föreningen för Grafisk konsts portfölj för 1931 (nr 44 i katalogen för minnesutställningen i Konstnärshuset, Stockholm 1952).

Två teckningar i tusch och täckvitt på blått papper, den ena signerad och daterad: "Stig Åsberg 1946". 28 × 20 resp. 28,7 × 23 cm. Gustav Sandgrens Skymningssagor (1-2, 1936-46) hör till de mest välkända av svenska illustrerade böcker från 1900-talet. De får nästan alltid representera Stig Åsbergs insats som bokkonstnär i utställningar av illustationskonst, såsom Konstnären och boken (Nationalmuseum 1962) och Hundra illustrerade böcker ur en privatsamling (Kungl. Biblioteket 1980). - - - Åsberg ska ha utfört sitt första omslag 1934 för Artur Lundkvists bok Floderna flyter mot havet, och bilderna till Gustav Sandgrens Skymningssagor (1, 1936) blev hans genombrott. Bland övriga böcker som Åsberg illustrerade finns exempelvis Färjesång (1941) av Gunnar Ekelöf. - - - "Andra samlingen Skymningssagor av Gustav Sandgren utkom 1946. Här finns några helsidesbilder, lite fler halvsides samt små vinjetter, totalt tjugofem teckningar, plus omslagsvinjetter. [...] Skillnaden mot bokens första del tio år tidigare är markant. Omslagsvinjetterna är målade med svart och vit täckfärg med lite bredare penseldrag är vanligt. Originalteckningarna målade Åsberg på papper med samma blå nyans som bokomslaget, för att exakt kunna se slutresultatet" (Göran Martling, Stig Åsberg. En svensk grafiker (2003), s. 98).

Laverad teckning i blyerts- och bläck. Signerad "C Flodman". 9 × 12,2 cm (oval). Inramad. Den talangfulle landskapsmålaren Carl Flodman studerade vid Konstakademien 1883-86 men gick bort endast 25 år gammal efter en kort tids sjukdom. Hans efterlämnade produktion av målningar är mycket liten. - - - Flodman utmärkte sig i hög grad som tecknare: "Hur förträffliga hans taflor än äro, öfverträffas de likväl af hans pennteckningar, och ritstiftet förde han med ändå större säkerhet än penseln" (Gustaf Lamm, Carl Flodman och hans etsningar (1888), sid. 4). Mot slutet av sitt liv utförde Carl Flodman 11 även landskapsetsningar i litet format, de hör till klenoderna i svensk etsningskonst.

Liten oljemålning på papp. Diskret signerad, tydligare i blyerts a tergo. 15,8 × 10,4 cm. Ngt nött, ett hörnveck, krackelerad. Monterad på bomullskartong och insatt i en förgylld ram från tiden.

Teckning i svart krita. Påskrift i blyerts: "Nettun". Osignerad och odaterad, men utförd i Italien 1854/55. 30 × 23,5 cm. Vattenmärke: "De Canson Frères". Bladet ngt mörknat, svag missfärgning längs nederkanten, ett par små nålhål i övre hörnen. Gammal påskrift av konstnärsnamnet på bevarat äldre stödblad, som även vid något tillfälle burit en teckning(?) av Lefrén enligt påskrift. I passepartout (yttermått 50 × 40 cm). Folkdräktsbild från Nettuno, som är beläget i Lazio vid havet omkring 7 mil söder om Rom. Vi har tidigare haft en mycket snarlik bild av Amalia Lindegren, en kritteckning med påskrift i blyerts: "Procida nära Neapel. / Ritadt av Amalia Lindegren" (33,5 x 21 cm). - - - Amalia Lindegren var en av de första kvinnor som med särskild dispens fick studera vid Konstakademien i Stockholm, och blev 1850 även den första kvinnliga konstnär att erhålla ett resestipendium. Det förde henne till Paris, där hon i fyra år studerade vid Léon Cogniets och Jean-Baptiste-Ange Tissiers damateljéer. Hon reste även söderut till München och Rom, där hon bl. a. målade genrebilder, och återvände efter ytterligare ett år i Paris till Sverige 1856. Hennes senare genre- och folklivsbilder har ofta ett sentimentalt drag, vilket helt saknas i denna fina studie.

Östersund, Utgifvarens förlag / Jämtlandspostens Boktryckeri, 1888-98. 8:o. 18,1 x 12,8 cm. 32; + 32; + 32; + 32; + 32; + 32 sid. De första tre häftena med ordförklaringar på slutet. Samtida halvfranskt band, ngt blekt rygg och obetydliga bruksspår. Sirliga namnteckningar av A. E. Näslund / Stugun, samt oval stämpel för densamme på titelsidorna i häfte 1-4. Handskriven uppgift på främre spegeln: "Inbunden år 1919". Ytterst sällsynt, och den första separata skrift som utkom på jamska. Äcke Olsson var en pionjär inom skriven jämtska (jamska), och dessa häften är det jämtska skriftspråkets föstligsverk; första dikten är betitlad "Modersmåle". - - - "Med utgivningen av skriftsamlingen Gott humör under åren 1888-1899 kan [Olsson] sägas ha lagt grunden för jämtskan som skriftspråk. Äcke var en stor upptecknare av den jämtländska folkmusiken, och han upptecknade omkring fyrahundra melodier som gav honom epitetet 'den jämtländska bondebefolkningens Bellman'. Tillsammans med Anders Backman startade han år 1906 årsboken Jämten, som fortfarande utges, men sedan 1913 av Jämtlands läns museum Jamtli och föreningen Heimbygda."

Akvarell, baserad på ett trästick i The Illustrated London News, 1855. Signerad med initialer: "C.G.P." 13 x 24,5 cm (dagermått). Smärre skador, fäst på kartong. / Proveniens & litteratur: Thulins antikvariat, Stockholm, Katalog nr 18 (Originalteckningar och akvareller samt böcker illustrerade av svenska konstnärer, Stockholm [1951]), s. 51 (nr. 230), avbildad. Herrarna var här ännu inte identifierade, och bilden uppgavs framför allt vara dräkthistoriskt intressant med tanke på de brokiga kravatterna. Beträffande bildens teknik uppger katalogen: "Figurerna sannolikt porträttbilder och utförda i en miniatyrartad teknik, som föranlett gissningar på ett litografiskt underlag. Efter särskild undersökning på Nationalmuseum visar sig detta emellertid icke vara fallet". Denna berömda schackbild trycktes ursprungligen i The Illustrated London News 1855 som en svartvit xylografi, och var i sin tur baserad på fotografier av de sju herrarna. Plagemann utförde denna akvarell av motivet ungefär samtidigt (senast 1868), rimligen med tidskriften som förlaga, och har bl. a. försett männen med färgglada mönstrade kravatter. Att det rör sig om en akvarell, och inte ett övermålat tryck, framgår bl. a. av den granskning på Nationalmuseum som antikvariatkatalogen från 1951 hänvisar till, och att schackbrädets vinkel skiljer sig en aning. - - - En akvarell från pionjäråren för schackspelets organisation på 1850-talet, och som avbildar så pass kända schackpersonligheter, måste betraktas som en raritet. - - - Bilden av sju schackspelare i Leamington i Warwickshire 1855 är berömd och ofta reproducerad. Mötet ägde rum i slutet av juni 1855 och kallas ibland 'kongress' - enligt vissa uppgifter skall British Chess Association ha grundats vid detta tillfälle. Arrangör var Rosario Aspa (1827-1905), en italienare från Sicilien som bosatt sig i Leamington 1846 (The Leamington Society Newsletter, december 2006, online). Aspa hade blivit en rätt framstående medborgare i staden och mångsysslade som både musiker, tonsättare, konstnär, amatörfotograf och skicklig schackspelare. Han räknade många välkända spelare bland sina vänner och vid detta möte i hans hemstad tävlade tre engelsmän i lag mot tre utländska spelare. Det utländska laget vann det första av tre dagslånga partier medan de följande blev oavgjorda. - - - De sju männen runt bordet är inte vilka som helst: Från vänster till höger sitter Johann Löwenthal (ungersk professionell schackmästare bosatt i England), Jules Arnous de Rivière (tidens främsta franska spelare), Marmaduke Wyvill (engelsman, andrapristagare i den första internationella turneringen 1851), Ernest Falkbeer (österrikisk schackförfattare och spelare), Howard Staunton (legendarisk engelsk schackpersonlighet och spelare, initiativtagare till den första internationella schackturneringen 1851 och ansvarig för utformningen av de ännu använda standariserade schackpjäserna), Lord Lyttelton (välbärgad schackmecenat, ordförande för mötet 1855) och Hugh Alexander Kennedy (engelsk schackmästare, sjätte plats i den internationella turneringen 1851). - - - I anslutning till schackmötet i Leamington 1855 dokumenterade Aspa deltagarna i fotografier. Det är troligen de tidigaste fotografier av schackmästare som överhuvudtaget tagits (schackspelare fotograferades dock av Fox Talbot redan 1840). De epokgörande fotografierna tycks inte ha bevarats, men de låg till grund för den skickligt konstruerade gruppbilden, en xylografi som publicerades bara någon vecka senare i Illustrated London News (14 juli 1855, s. 44, "with details of the meeting at Leamington Chess Club on other side"). Rosario Aspa berättade senare själv om händelsen i ett insänt brev till British Chess Magazine (Augusti 1896, s. 331-2), och anger avslutningsvis hur bilden kom till: "In those days I had already become an ardent amateur photographer and, needless to say, I did not let this opportunity go by of securing portraits of so many great chessplayers. A week or two after the meeting, the Illustrated London News gave in woodcuts from my negatives the six players of the match just described, Lord Lyttelton, the president of the meeting, sitting in their midst. I have been told that the portrait of Staunton is the only one known, and in the group Mr Marmaduke Wyvill will be found sitting at his right hand." - - - Det är denna xylografi - eller trästick med ett annat ord - som svensken Carl Gustaf Plagemann kopierat i föreliggande akvarell, troligen ungefär samtidigt och senast 1868, året för hans bortgång. Omständigheterna kring akvarellen är inte kända, men Plagemann befann sig nära konstmarknaden, var känd som kopist (och förfalskare av äldre mästare på 1830-talet) och har troligen utfört sin bild på beställning eller för att saluföra. Han utförde även ett annat grupporträtt i samma teknik föreställande franska officerare vid tältläger (Thulins antikvariat, Stockholm, Katalog nr 18, s. 50, nr. 228).

Handskriven katalog i liten 8:o, omfattande innehållsförteckning på främre fribladet, titelblad samt 186 numrerade sidor text, inklusive en del tomma sidor mellan resp. avdelning (utrymme för nyförvärv). Odaterad, men förd från 1855 till åtminstone 1880. Lätt nött samtida klotband, blank rygg. Med namnteckning, "J. Palm". Bland namn som förekommer i katalogen (både som upphovsmän, upphovsmän till verk av vilka samlingen innehåller kopior, och möjliga attributioner m.m.), finns - med katalogens stavning: Stäck, Plagemann, Elias & J. F. Martin, Sandberg, Lagerholm, Koskull, N. Andersson, Mörner, Mordt, Kierings, Hilleström d.y., Laureus, Cederholm, Holmlund, Belanger, Hisrchmann, Westerling, Kirschau (Kiaerskou / Kierskou / Kierschou), Hörberg, Post, Ankarsvärd, Limnell, Björck, Röhl, Rosalba Carriera, Schvartz, Tiebel, Roselli, Caroline Walter, Brander, Heideken, Boguet, Masreliez, Gillberg, Lefrén, Wetterling, Palm, Kjellberg, Brusewitz, Knolle, Steinla, Wille, Baudet, Dufour, Savin, Gmelin, Rieter, Zingg, Brandt, Duttenhofer, Salvator Rosa, Guerin, Charpentier, Ouvrier, Schroeder, Godefroij, Couler, Ireland, Akrel, Hogarth, Beauvarlet, Wille, Vivares, Mason, Rylands, Aliamet, Natalis, Woolett, Claude / Le Lorrain, Ward, Petersen, Du Change, Floding, Forssell, Couché, Halbou, Cumlien, Longueil, van Dyck, Drevet, Miiller, Schmidt, Suruque, Cordier de Bonneville, Thorvaldsen, Kjellberg, Malmqvist, Bossi, Hofling, Wilander, Sinding. Ytterligare många är av då oidentifierade mästare, och vissa har understrukna antaganden om högt värde. Josef Palms målning av Gillis van Coninxloo tycks finnas bland de ännu oidentiferade, med beskrivning på sid. 43-44 och uppgift om säljare och pris. Josef Palm (1816-1882) var auskultant vid Göta hovrätt i Jönköping (1835) och senare hovrättsnotarie. Han ska genom åren ha upprättat flera förteckningar över sina omfattande konstsamlingar, men här rör det sig inte om någon avskrift, utan möjligen originalet, med vissa tillägg och ändringar, och avslutad bara ett par år före hans död. Den är sirligt skriven i liten stil, mycket utförlig och lämnar noggranna och intressanta uppgifter om Palms förvärv, inköpskällor och priser, biografiska uppgifter samt omdömen om konstnärerna och verken, samt emellanåt uppgifter om konstens restaurering och liknande. En del av Palms konstsamling donerades efter hans död till Lunds universitet, däribland en av samlingens toppnummer, ett "Fantasilandskap" av Gillis van Coninxloo. - - - Om Palm visste man länge mycket litet, vilket föranledde Otto Waldes notering "Vad är detta för en kurre?" i hans handskrivna katalog över gods- och släktarkiv. Detta fick sedan utgöra titel till Anders Carlssons långt innehållsrikare artikel om Palm i STM-Online vol. 7 (2004), "'Vad är detta för en kurre?' Om attribueringen av J. Palms musiklexikon på Statens musikbibliotek", som bl. a. avhandlar Palms vänskap och korrespondens med Wilhelm Berg i Göteborg. Hos Carlsson får vi veta betydligt mera om konst- och musikvännen Palm, och presentationen av densamme är det både hederligast och mest ändamålsenligt att citera: "Josef Palm var född 1816 på Bärby gård på Hisingen norr om Göteborg, där fadern Johan Palm var lagman i Östra och Västra Hisings härader. Sonen följde i faderns fotspår med juridiska studier vid Lunds universitet, där han examinerades våren 1835, blott 19 år gammal. Samma år fick han anställning som auskultant vid Göta hovrätt, Jönköping, vilket också blev hans permanenta arbetsplats respektive bostadsort för resten av sin levnad. Efter en yrkeskarriär till hovrättsnotarie var han från och med år 1874 tjänstledig för sjukdom, och från juni 1879 avgick han formellt från sin tjänst. Han avled 1882 och efterlämnade hustrun Charlotta (f. Lyckberg 1815-95), men av bouppteckningen att döma inga barn. Josef Palm hade ett mycket allmänt intresse för konst. I nästan vart och vartannat brev till [Wilhelm] Berg skriver han att han antingen har förvärvat någonting nytt eller att han är spekulant och undersöker möjligheterna till förvärv. Han upprättade vid flera tillfällen förteckningar med beskrivningar av sina samlingar, och en sådan donerades till Wilhelm Berg: 'Till Herr Kamrer W. Berg Högaktningsfullt från J. Palm: Några Anteckningar rörande en del af de förnämste föremålen uti J. Palms till omkring 560 Nr uppgående Konst-Samling'. Förteckningen är på 39 sidor och omfattar, som anges, 560 föremål. I den bouppteckning som gjordes efter Palms bortgång framgår omfattningen av Palms konstsamling. Bland annat uppges 28 kopparstick, 41 oljetavlor, 29 pastell- och glasmålningar, 38 miniatyrporträtter, 19 gravyrer och handteckningar i portföljer, 36 porslinskärl, 13 glaspokaler, 13 porslinsfigurer, 18 elfenbenspjäser, 47 emaljpjäser, 45 porslinspjäser, 87 gamla mynt, medaljer och "minnespengar" m.m. Sammanlagt uppger bouppteckningen under rubriken 'Konstsaker' 642 föremål. Efter Palms bortgång donerades till Lunds universitet en del av paret Palms konstsamling. Detta var enligt konsistorieprotokollet vid Lunds universitet överenskommet makarna emellan i ett inbördes testamente. Berg hjälpte änkan Palm att värdera konstsamlingen och också att avyttra en del föremål i Göteborg inom den del av societeten som Berg umgicks i." I en bilaga (3) anger Carlsson vilka konstnärer som var representerade i donationen till Lunds universitet. - - - Carlsson meddelar ett särskilt kapitel om "Josef Palm och konsten", vilket också är rimligt att citera i detta sammanhang: "För att vara en 'gammal, sjuklig jurist i en småstad' hade Palm en mycket stor verksamhet och breda kontaktytor. Hans stora konstsamling och det faktum att han fortsatte att göra nyförvärv, även från det att han p.g.a. sjukdom från 1874 var tjänstledig och därmed utan inkomst, tyder på att Palm hade en mycket god ekonomi. Han skriver visserligen ibland att ekonomin just nu är ansträngd t. ex. för att han och hustrun skall tillbringa sommaren i Hjo, men detta är undantag och oftare skriver han om nyförvärv med åtföljande kostnader. Trots en utebliven inkomst från tjänst har det med andra ord funnits andra inkomster alternativt en stor förmögenhet. En stor del av sin tid och ekonomi ägnade Palm således åt att förvärva olika konstföremål. Bouppteckningen ger ingen detaljerad kunskap om vilka konstnärer Palm innehade verk av. Det gör däremot hans egna förteckningar, varav en skänktes till Berg. I den och i förteckningen över de olika konstverk Palm donerade till Lunds universitet efter sin död återfinns åtskilliga konstnärer som också omnämns i Nationalencyklopedien. Om man dessutom söker information i särskilda konstlexikon ökar antalet konstnärer som kan identifieras. Som hovrättsnotarie och dessutom son till en högt respekterad lagman har Palm alltid rört sig i samhällets olika toppskikt, och han har lärt sig att rikedom inte automatiskt medför den bildning som han själv värdesatte. Tvärtom erfor Palm att de mest förmögna människorna i samhället ofta inte hade några större konstsamlingar i sina hem. Efter att ha arbetat med en konstutställning i Jönköping, som grundade sig på vad enskilda människor hade i sina hem och kunde ställa till utställningens förfogande, reflekterade han: 'En iakttagelse - visserl. ingalunda ny - var, att flere af samhällets förmögnaste familjer dels hade jemförelsevis få eller mindre betydande, dels ägde alldeles inga saker af värde att utställa. Egentligen inträffade detta med de industriella eller merkantila medlemmarne af befolkningen; då deremot, - för att nämna blott några ur andra samhäll[eliga] klasser, - Landshöfd. Ekström och f.d. Artilleri-Öfversten Munck, (hvilka begge torde få räknas till de mest behållne bland Embetsmännen) hade några präktiga och särdeles väl conserverade artiklar'. [...] Palms bekantskapskrets inom konstområdet var stort. Under förutsättning att Palm var uppriktig, vilket vi inte har någon anledning att betvivla och i många fall lätt skulle ha avslöjats av Berg som själv hade många kontakter inom konstvärlden, kan namn såsom Johan Fredrik Höckert (1826-1866, konstnär och prof. vid Konstakademin från 1864) och Frithiof Kjellberg (1836-1885, skulptör och prof. vid Konstakademin från 1873) nämnas (8.9.1877). I ett av breven berättar Palm att han: 'i sommar haft besök af flere, kända och förut okända Konstwänner, senast af Etnogr. Saml. i Stockh. stiftare, Lector Hazelius. Han fick af mig, flere ej ointressanta, men föga vackra målnr af Hörberg (2 stora taflor äro dock till upphofvet obestämda) äfvensom en liten lyckta och en från min Far ärfd oljemålning, rätt god, föreställande Bröst-Bild i naturligt storlek af Carl XII. Jag har ofta tänkt skänka den åt härvarande Skola, men är glad, att den nu kommer att hamna i Hazelii värdefulla Museum. Hr H[azelius] tycktes med intresse emottaga min lilla present och tackade mig derför mer än en gång'. (2.9.1877) Ytterligare intressant är ett omnämnande av en fröken Nyström som Berg och Palm tycktes villiga att hjälpa genom att få hennes konstverk sålda. I ett brev (25.1.1879) skriver Palm alldeles mot slutet: 'Om Hr Kamrn hitskickar Fröken Nyströms teckningar, skall jag göra mitt bästa att försöka få sälja dem.' Senare under våren återkommer Palm till ärendet: 'I fall Hr Kamrern, såsom i ett bref för någon månad sedan antydes, kommer att hitsända några teckningar af artisten Jenny Nyström, torde det tillåtas mig att hemställa till Nordströmska Bokhandeln, om ej konstverken, för försäljning, kunde få af mig dit inlemnas, emedan Boklådan, som ligger i stadens förnämsta del, rätt ifrigt freqventeras'." - - - Förutom som samlare var Palm intressant som rastlöst verksam amatörforskare (i likhet med vännen Berg). Bl. a. var han tidigt ute med planer på svenska konstlexika, utarbetade ett omfattande kompilatoriskt verk om svenska konstnärer (A-Röök) och påbörjade både ett om världens främsta gravörer och ett om svenska konstsamlingar. Han redovisade framstegen i sina brev till vännen Berg: "För närvarande håller jag på med utarbetande af 3.dje Häftet af ett arbete öfver Sverges Konst-Samlingar, deras uppkomst, (så vidt utrönas kunnat) deras öden och de belopp, hvartill de, vid skedda försäljningar, uppgått. Ofvannämnda Häfte innehåller, på 70 à 80 Qvart-sidor, beskrifning på Taflor och andra Konstverk på Sko-Kloster" (1.6.1878). Kort senare var det dags för miniatyrmåleriet: "Med anlitande af dels ett nyss erhållet Tyskt arbete om miniatyrmåleri, dels andra böcker har jag börjat ett 'försök till Lexicon öfver Miniatyrmålare'. Jag tror mig få reda på 5, kanske 600, som idkat denna märkliga konstbranche. - Arbetet blir täml. stort; måtte blott krafterna stå bi. [...] På mitt försök till Lexicon öfver miniatyr-målare har jag hunnit 155 sidor. Sannolikt torde detta opusculum komma att innehålla 400 sidor" (19.10 / 19.11 1880). - - - Palms omfattande arbeten trycktes inte, men finns i stor utsträckning bevarade i Nationalmusei arkiv (konstnärsarkivet, enskilda arkiven, J. Palm).

Zürich, bey Orell, Füssli & Compagnie, 1798-1806. 8vo. 68 + 300; + 420; + [ii] + 16 + 262; + [ii] + 278 pp. With index and portrait vignettes. In German. Four volumes, lightly worn original blue boards, spines renewed, some foxing. A fine set. Rudolf Füssli (the youngest, Zürich 1737-1806 Vienna) was brother of Johann Heinrich Füssli (Henry Fuseli). The title of this work in English translation: "Hans Rudolph Füsslin's critical list of the best engravings available from the most famous painters of all schools. For art lovers who want to acquire a clear understanding of the artistic character specific to each classical painter through a small but select collection of engravings. (1:) The Florentine and Roman Schools, (2:) The Lombard and Bologna Schools, (3:) The Venetian School, (4:) The Flemish and Dutch Schools. Substantial chapters on prints after Leonardo d Vinci, Michelangelo, Raphael, Mantegna, Correggio, the Carracci, Caravaggio, Guido Reni, Guercino, Tizian, Tintoretto, Veronese, Salvator Rosa, Luca Giordano, Murillo, Rubens, Lucas van Leiden, Maarten van Heemskerck, Frans Floris, Goltzius, Abraham Bloemaert, Rembrandt and others. - - - Füssli was a Swiss administrator, painter, etcher and court draughtsman in Vienna. His knowledge of art led to his appointment in 1800 to set up and direct the Kupferstichkabinett and library of the Akademie der bildenden Kunste.

Olja på duk, signerad "Jungstedt" samt monogramsignerad, betitlad, och daterad 1957 a tergo. 39 x 46,5 cm. Kurt Jungstedts konstnärsväg hade flera filer. Han är i stor utsträckning känd som tecknare och illustratör, men experimenterade även med kubistiskt måleri på 1910-talet i Köpenhamn och utförde dekorationer för M/S Kungsholm på 1920-talet. Möjligen kan man uppfatta spår av sådana erfarenheter i detta fina stilleben från 1950-talet, med sin ganska stränga, dekorativa komposition. I sina bästa stunder kunde Jungstedts måleri vara så här kraftfullt, formsäkert och självklart.

Etsning. Signerad: "L M" i bilden och "L. Masreliez inv: et sculpsit 1769" i plåten under bilden. Med graverad rubrik och tre rader text: "Janvier. Ce mois étoit consacrée a Janus [...]". 29,3 × 22,6 cm. (Bladet 37,5 × 28,2 cm.) Fint exemplar med råkanter. Litteratur: E. & C. Hultmark & C. D. Moselius, Svenska kopparstickare och etsare 1500-1944 (1944), s. 232. Ny ram, förgylld med bladguld. Syrafri passepartout. Liksom i sin övriga konst återger Masreliez i sina grafiska verk ofta bibliska eller antika motiv. Den romerske guden Janus var bl. a. symbol för ingången och begynnelsen och årets första månad januari är uppkallad efter honom.

Akvarell, ovalt format. Osignerad och odaterad. Fäst i passepartout, dagermått 12,6 x 10,4 cm. Konstnärens och föremålets namn i samtida påskrift a tergo. Enkel originalram från "Aug. Andersson ramfabrik" enligt etikett, yttermått 20,5 x 18 cm. Förlaga för ett porträtt i trästick som trycktes i Konstakademiens elevtidskrift Palettskrap nr 43 (16 febr. 1886). Både Lundberg och Carl Johansson studerade på Konstakademien vid denna tid. Samma porträtt illustrerar senare artikeln om Carl Johansson i Svenskt konstnärslexikon. Den graverade versionen skiljer sig från akvarellen i smärre detaljer, såsom en något yvigare frisyr och en konstnärlig kravatt. - - - Litteratur: Jfr. "Svenskt konstnärslexikon", 3 (1957), sid 286. - - - På konstens område är Carl Johansson Härnösands store son. Han var född i staden, studerade i början av 1880-talet på Konstakademien och var 1885 den yngste att underteckna Opponenternas berömda protestskrivelse till samma institution. 1886 deltog Carl Johansson i bildandet av Konstnärsförbundet vars program var att i konsten uttrycka det nationella och det provinsiella. Carl Johansson gjorde sig senare känd för stämningsfulla vinterbilder och norrländska landskap. Han deltog med "Vinterdag i Sverige" på Parissalongen 1889 - Eiffeltornets år - och belönades med en 'mention honorable'. - - - En träffande karakteristik av tidens och Carl Johanssons konst gav Thor Hellström i sitt tal vid invigningen av Carl Johanssons minnesrum på Murberget i augusti 1944: "År 1882 vann Carl Johansson inträde vid Konstakademien endast 19 år gammal. Han förblev elev t. o. m. året 1885. Som vi alla veta blev 1885 ett betydelsefullt år för den svenska konsten, ty då avsände de s. k. 'opponenterna' sin skrivelse till Konstakademien med reformkrav och det året öppnade parissvenskarna sin första utställning kallad 'Vid Seinens strand' visande allmänheten de nya strömningarna inom konsten. I Paris hade måleriet växlat färg, en helt ny luft hade trängt in i salongernas utställningssalar. Tavlornas traditionella varma, feta, mustiga färger hade försvunnit, blonda toner dominerade, blått, violett, ljusgrått. Över hela linjen gick en strävan till ljus och luft och till brett målningssätt. En målning skulle ge ett stycke verklighet, skulle ge intryck av en utsikt genom ett fönster. Kompositionssättet hade lämnat de gamla reglerna och verkade nu tillfälligt. Den impressionistiska stilen hade trängt igenom med delikat färgbehandling och ett energiskt valörstudium. Åttiotalet medförde inom svenskt måleri ett uppsving, höjd nivå, stegrad konstkultur. När man nu långt efteråt ser alstren av denna tids konst, som, när den var ny, väckte så mycken tvist och oro och blev så ensidigt bedömd, stannar man i förvåning över dess styrka, friskhet och gedigenhet. [...] Med denna korta översikt av konsten från år 1885 ha vi fått en utmärkt bakgrund till Carl Johanssons konst. Vi förstå vilket vårbrus, vilken hänförelse det måtte ha varit för den unge konstnären, då han lämnade akademien och fick vara med om konststriderna, fick bli konstnärsförbundare, fick vara med om ljusets och luftens segertåg och tillblivelsen av vår nationella konst. Allt detta måtte ha satt ett outplånligt spår i hans konstnärssjäl."

Blyerts. Osignerad, odaterad. Intygad under bilden av bildens föremål: "Vera Nilsson intygar Catharina Nilsson". 34,5 x 21 cm. Bladet lätt kantnött. / Proveniens: Arv i konstnärens familj till nyligen. - - - Ej inramad. Monterad i syrafri passepartout (bomullskartong) med yttermått 40 x 30 cm som passar standardramar. Fotograferad i en ekram från Stockholm ram.

Blyertsteckning. Signerad "C. Flodman". Titeln återgår på en egenhändig notering i nedre marginalen. 16,2 × 25 cm. Svag missfärgning längs bladets marginaler från äldre passepartout. Inramad. Den talangfulle landskapsmålaren Carl Flodman studerade vid Konstakademien 1883-86 men gick bort endast 25 år gammal efter en kort tids sjukdom. Hans efterlämnade produktion av målningar är mycket liten. Från Vaxholm finns utöver denna teckning även oljemålningen "Uppdragna båtar", daterad 26/2 1885. Viggo Loos' karakteristik av målningen säger en del även om teckningen: "Det var framför allt vid stränderna och fiskelägena, som Flodman fann motiv för sitt friluftsstudium utan allt effektsökeri. Han nöjde sig med det enklast tänkbara, några svarta båtskrov och en röd sjöbod" (Friluftsmåleriets genombrott i svensk konst 1860-1885 (1945), sid. 309 & 353. Målningens frusna strandmotiv återger ett svart båtskrov som avtecknar sig mot vattnet i bakgrunden. Den såldes som nr 63 på Beijers klassiska vårauktion 1990 (Kat. 40, Stockholm 1990)). - - - Flodman utmärkte sig i hög grad som tecknare: "Hur förträffliga hans taflor än äro, öfverträffas de likväl af hans pennteckningar, och ritstiftet förde han med ändå större säkerhet än penseln" (Gustaf Lamm, Carl Flodman och hans etsningar (1888), sid. 4). - - - Mot slutet av sitt liv utförde Carl Flodman även 11 landskapsetsningar i litet format, de hör till klenoderna i svensk etsningskonst.

Paris, Louis Carré / Mourlot, 1945. 4to. 56 pp. including frontispiece in colour and numerous full-page illustrations in black & white. Title printed in red, black & grey. Folding lithograph cover bound first, in perfect condition. No 648 of just 950 copies printed. A beautiful copy, bound by the Bonnier bindery in full cloth with contrasting leather labels to spine, lithographed colour cover bound first. With a few photographs enclosed (one with the printed label of Galerie Louis Carré on verso). Provenance: Swedish art historian Hans Eklund (1921-2018). Exhibition catalogue of Leger's paintings prior to 1940. Written by Bazaine in 1942 during the German occupation but published in connection with the Léger exhibition at Galerie Louis Carré shortly after the Liberation in 1945.

Blyertsteckning på ett oskuret blad. 21 × 33 cm. Osignerad. I passepartout, yttermått 40 × 50 cm. Proveniens: Jean Bolinder (1813-1899), inköpt på dennes auktion (Bukowskis 1899) av Ludvig Broomé, därefter i arv till civilingenjör Gösta Broomé, Stockholm. Broomés samling av Linnerhielmbilder ställdes till Örjan Lindbergers förfogande för en uppsats om Linnerhielms naturskildring i Ord och Bild 1939 och omnämns på sid. 454. Linnerhielm avhandlar Drottningholm ("Majestätets Lust-boning") i sin första reseskildring, Bref under resor i Sverige (1797), sid. 188 ff.

20 teckningar i tusch och blyerts, som störst omkring 15 x 19,5 cm, alla signerade, monterade på något större kartongblad (19 x 23 cm) med handskriven numrering 1-20 och text nedanför bilderna. I en liten klotklädd mapp med förslutningsflik samt Esther Kjerners visitkort fäst på framsidan. Teckningarna med enstaka klisterfläckar längs kanterna, stödbladen med några hundöron och lätta bruksspår. Odaterad men synbarligen från 1800-talets sista decennium eller 1900-talets första, då Esther Kjerner studerade på Konstakademien 1890-95 för att därefter företa studieresor till Italien, Frankrike och Holland 1896-98, Tyskland och Italien 1903-04, samt Holland och Frankrike 1908. En av bildtexterna hänvisar till "perspektiviska minnesreglerna No 39 b", vilket prydligt sammanfaller i tiden med "Perspektiviska minnesregler" från 1894 av Pontus Henriques, akademiens lärare i perspektiv sedan 1886 och vice professor i perspektivlära 1910-12. - - - Några av stadsmotiven förefaller kunna vara franska / parisiska (med bl. a. Invaliddomen i fjärran), men det är nog otillräckligt som grund för slutsatser om de rätt olikartade bildernas tillkomst. En teckning föreställer den välkända romerska skulpturen av brottare, som idag finns i Uffizierna i Florens, och flera av landskapsmotiven skulle kunna vara svenska. - - - Ett ovanligt fint och konstnärligt exempel på undervisande nyttobilder. De utgör tillsammans en praktisk perspektivlära med angivna perspektivlinjer i rött, utförandet är ambitiöst och möjligen kan man tänka sig att Kjerner tänkt sig att ge ut dem som ett häfte. Bilderna innehåller långt mera av miljö, detaljer, staffage och skuggning än nödvändigt för sitt syfte, och röjer de konstnärliga ambitionerna. De åtföljande texterna är stundom undervisande, "Alla linier som i verkligheten äro paralella med hufvudlinjen böra på en perspektivbild sammanlöpa i h.p.", stundom rena instruktioner: "Insätt i ett landskap [...] en byggnad i sned ställning".