(TESSIN, CARL GUSTAF)

Malmö, 1955. (16),28,(5) s. + (TESSIN, CARL GUSTAF) Faunillane, eller den gula infantinnan, saga. Malmö, 1955. (16),29,(4) s. + LINDBERG, STEN G. Carl Gustaf Tessin och flickan från Fånö. Malmö, 1955. 35,(2) s. Påkostat brunt omarokängbd med upphöjda bind, rikt guldornerad rygg, som liksom de rikt guldornerade pärmarna har svarta intarsiadetaljer, kantförgyllning, rikt guldornerade pärminsidor av rött skinn, helt guldsnitt samt för- och eftersättsblad klädda i gult siden (Allhems bokbinderi). I skinnskodd och flanellfodrad marmorerad opappkassett. Allra nederst på ryggen liksom på den kassettens nedre skinnskoning återfinns vad som tycks vara en ytlig brännskada som fått skinnet där att svartna.

Utgiven av Allhems förlag och tryckt i 999 exemplar, varav detta är ett av de 99 specialinbundna, vilka numrerades med romerska siffror där detta är nr X. Bandet på denna del av upplagan är en efterbildning av bandet på Kungliga bibliotekets exemplar A av boken. Det första arbetet är ett faksimiltryck av det tryckta originalet på Kungliga biblioteket, det andra är en översättning av föregående arbete utförd av Bertil Widerberg och Anna Rydstedt med faksimiltryck av originalets gravyrer. Första upplagan av ”Faunillane” utkom 1741 i kvarto och trycktes enligt Tessins egen uppgift i tre exemplar med graverade illustrationer efter François Boucher. Sten G. Lindberg beskriver skriften i ”Carl Gustav Tessin och flickan från Fånö” på följande sätt: ”En bagatell avsedd endast för den trängre familjekretsen, som ensam kunde förstå de förtäckta anspelningarna, de godmodigt avslöjande smådragen, den invecklade intrigen, den förblommerade miljön – så var den lilla sagan om Fånöflickan menad av sin upphovsman”. Tessin hade 1737 fått några tidens populära fésagor i handen av sin svägerska Eva Bielke och började julhelgen samma år att skissa på det som skulle bli ”Faunillane”. Författandet av sagan blev sedan en välkommen förströelse under det för Tessin ofta ledsamma riksdagsarbetet följande år och han skrev själv in sig i berättelsen som le Géant Borgne (Jätten Enöga), medan Faunillane var den unga Ulla Wrede-Sparre, brorsdotter till Tessins maka Ulla Sparre, och kallad Infante jaune, gula prinsessan eller infantinnan, efter den första klänning hon fått, vilken var av gult och svart siden. Redan innan sagan var färdigskriven tillät sig Tessin att skämta med den unga ”prinsessan” genom att i ”Stockholms post-tidningar” den 20 juli 1738 införa en annons om att han ämnade utge en biografi över ”ett förmänt fruentimbers lefwernes lopp” att publiceras med en ny del var tredje månad i sammanlagt tolv tomer! Enligt Lindberg var sagan om ”Faunillane” som den slutligen utformades ett försök av Tessin att släta över en misstämning mellan honom och Ulla Wrede-Sparres mor, Augusta Törnflycht. Hon var gift med Axel Wrede-Sparre, sagans Prince Perce-Bourse (Prins Bottenlös Pung), sedermera förmögen överståthållare i Stockholm. Som Lindberg noterar skulle Wrede-Sparre många år senare komma att bli den ”som frälste det åldriga riksrådet från konkursen genom att köpa Åkerö”. Under sin vistelse som svenskt sändebud i Paris kom Tessin så småningom att läsa upp sin lilla saga för ett sällskap, där bland annat den välkända konstnären François Boucher ingick. Denne erbjöd sig genast att illustrera berättelsen, vilket Tessin med förtjusning ska ha accepterat. Han bekostade även graveringen – som utfördes av Chedel – av Bouchers tio teckningar och skänkte sedan plåtarna till konstnären, efter att ha gjort avdrag för tre exemplar. Detta blev också den totala upplagan av boken, som låg färdig i början av 1741. Boksamlaren Tessin var således mycket medvetet ute efter att skapa en bibliofil raritet. Detta är första gången texten översätts till svenska.