WECKER, JOHANN JACOB.

Basel, C. Waldkirch, 1604. 8:o. (16),667,(27,2 blanka) s. Boktryckarmärke i träsnitt. Med träsnitt i texten. Samtida solkigt pergamentbd med blindpressad rygglinjering, pärmar med blindpressade ramverk och dekorativ oval medaljong i mitten samt stänkta snitt. Två intressanta kolorerade handteckningar inom träsnittsramar från 1500-talets slut eller 1600-talets början inklistrade på pärmarnas insidor. Samtida anteckningar på försättsbladets baksida. Flera skrivblad medbundna i början och slutet, varav ett i slutet med omfattande samtida anteckningar. Även eftersättsbladet med en lång samtida anteckning. Några samtida anteckningar och många NB i marginalerna. Spridda fläckar och smärre solkigheter. Friedrich Menius ägaranteckning ”Sum Fridrici Menii ao. 1640” på titelbladet. Ur det Cederhielmska biblioteket på Säby med initialerna ”G.L.C.” Därefter från Ericsberg.

VD17 39:137206F. Krivatsky A Catalogue of Seventeenth Century Printed Books in the National Library of Medicine 12624. Duveen Bibliotheca alchemica et chemica s. 612 för den troliga första upplagan från 1582. Johann Jacob Wecker (1528-86) var en schweizisk läkare och filosof. Han är mest berömd för föreliggande arbete vilket är en slags uppslagsbok i genren ”Books of secrets” i sjutton avdelningar över praktiska och teoretiska kunskaper inom främst farmaci och medicin men även rörande ämnen såsom astronomi och kosmetik samt en mängd mer esoteriska och hermetiska kunskaper inom alkemi och trolldom. Det inleds med en förteckning över drygt hundra läkare, filosofer och mystiker ifrån vilka Wecker hämtat upplysningar, inklusive sådana som Nostradamus, Paracelsus och Zarathustra. Friedrich Menius (1593/1594-1659) var en tysk författare och mystiker. Efter studier i Rostock och Greifswald anställdes han som inspektor över Gustav Horns livländska gods och som dennes fältpräst 1629. Han utnämndes sedan till lärare i historia vid gymnasiet i Dorpat 1630 och blev professor i samma ämne vid universitetet därstädes 1632. Under denna tid var han även verksam som skald av latinsk poesi och översättare av engelsk renässansdramatik. Efter anklagelser om bigami flydde han från Dorpat 1637 och via Ösel och Danmark kom han till Sverige där han i ett brev till Axel Oxenstierna, som han stått i kontakt med sedan 1620-talet, bönföll om understöd. Kring 1640, det år Menius införskaffat föreliggande exemplar, var han verksam som gruvinspektor i Småland. Efter några år av misslyckade försök att etablera sig inom bergsnäringen begav han sig till Stockholm och utgav där under pseudonymen Salomon Majus det mystika arbetet ”Consensus Hermetico-Mosaicus” (1644) – en tolkning av första mosebok inspirerad av bland annat Comenius och Böhmes texter. Menius blev vid publiceringen anklagad för kätteri och fängslad. En anklagelsepunkt var att han ansågs förneka treenigheten. Utöver detta befanns arbetet innehålla en rad irrläror från den alkemiska och hermetiska tankesfären. Efter en långdragen rättsprocess, inklusive hot om dödsstraff, frigavs Menius 1646 sedan han tvingats ta avstånd från sin bok och förklarat den som irrlära och villfarelse. Menius liv efter rättsprocessen är, utöver hans dödsår, ofullständigt dokumenterat, möjligen arbetade han en tid som gruvdräng i Falun och lämnade därefter Sverige. Hans hermetiska författarskap tycks ha inletts 1639 med ett outgivet verk som är bevarat i handskrift med titeln ”Pandora Sophica” och nådde sin kulmen med ”Consensus” 1644. Det är således under en intensiv period av mystikt skrivande som Menius införskaffat föreliggande exemplar av Weckers alkemiska och hermetiska verk. Menius har uppenbarligen läst boken noga då den innehåller 43 nota bene och 15 andra marginalanteckningar. På ett av försättsbladen har han listat vilka passager som berör olika bibelställen. Listan inleds med referenser till första mosebok, och mer specifikt till ställen som rör just treenigheten. På eftersättsbladen finns en något svårbegriplig anteckning på latin om kråkungar, fadern och sonen, och en sten, högst troligt de vises sten. Därunder står på svenska att ”lijbbsticka är den root man kan hielpa [raderat ord] till rätta medh”, där det avgörande ordet blivit bortskrapat. Slutligen finns längre anteckningar på tyska, dels om ölbryggning, dels om sidentyg och sidenstrumpor. De två inklistrade kolorerade handteckningarna är tydligt emblematiska och samtida eller äldre än boken. På den ena står två kvinnor och slipar en man på en slipsten. Ytterligare en man står bredvid (och väntar på sin tur?) medan en annan kvinna för bort tre (färdigslipade?) män i en kärra. Den andra bilden föreställer en välklädd yngling som balanserar på en boll. Till vänster i bild står en äldre kvinna som håller honom i ett koppel eller en kedja, och till höger en yngre kvinna. Det Cederhielmska biblioteket började byggas upp i slutet av 1600-talet av presidenten i Göta hovrätt Germund Cederhielm. Det ärvdes och utökades ytterligare av sonen Eric Germund men framförallt av dennes son Germund Carl. Den sista ägaren i familjen Cederhielm, Germund Ludvig, lät i början av 1800-talet flytta hela boksamlingen till Säby utanför Linköping. Den omfångsrika manuskriptsamlingen donerades med tiden till Uppsala universitetsbibliotek medan boksamlingen 1841 gick i arv till Cederhielms hushållerska. Hennes efterlevande lät sälja böckerna på auktion i Stockholm 1878, 1880 och 1882. Biblioteket var då starkt reducerat på grund av en omfattande misskötsel under de föregående trettio åren men dessa bokauktioner var trots detta bland 1800-talets viktigaste och mest intressanta, inte minst genom de många äldre provenienserna som fanns i samlingen. Där ingick bland annat böcker ur Magnus Gabriel De la Gardies bibliotek och även ett stort antal krigsbyten ur polska bibliotek, framförallt med Karl Ferdinands pärmexlibris eller namn. Många av dessa böcker hade förvärvats vid försäljningen av det Oxenstiernska biblioteket 1732.