WIESELGREN, P.

Sthlm, O. Grahn, 1816. 12:o. XXIV,334,(2 blanka) s. Häftad och oskuren i samtida gult glättat pappomslag med handskriven titel både på ryggen och främre omslaget. Ryggen nött och med skador upp- och nedtill. Något lagerfläckig i början, därefter spridda småfläckar. Fuktfläck i övre hörnet från s. 267. Liten reva nedtill på titelbladet, övre hörnet med revor i s. 41-44, smårevor i nedre marginalen på s. 75 och 107 samt längre revor i s. 153-54 respektive 179-80. Det sista blanka bladet är uppklistrat mot bakre omslaget. Louise Moréns överstrukna namnteckning. Joh. Nilssons namnteckning överst på titelbladet och tillsammans med titeln på främre omslaget. Bra och ovanligt skick! Efter en lång rad psalm- och psalmboksförslag blev detta förslag, med en del förändringar, antaget och grunden för 1819 års psalmbok. Wallin hade skrivit en rad psalmer själv och omarbetat ännu fler.

Sthlm, Kongl. finska boktryckeriet, hos J. A. Carlbohm, 1776. 8:o. (8),136 s. Nyare pappbd med schablonmålade dekorfigurer i blått, vitt, rött, grönt, svart och orange på grå botten samt titeletikett av rödbrunt skinn. Helt oskuren och endast putsad inlaga. Smärre pappersförluster i övre hörnet på de två första bladen. Brun liten fläck i texten på sista bladet. Författaren säger i sitt förord att ”Mödan vid elogers utarbetande torde eljest i Sverige altid blifva större, än man sig i almänhet föreställer, så länge man här saknar fullständige förut utarbetade biographier och tilräckeliga historiske uplysningar, hvilka altid böra ligga til grund för et äre-minne, såsom en duk för en målning”. Samuel Gagnerus (1731-91) utgav också tillsammans med Gjörwell ”Swenska magasinet” 1767-69.

Skara, H. A. Moeller, den 20 decemb. 1749. 4:o. (8),72 s. Enkelt nyare blåmarmorerat pappbd utan titel och dekor. Gamla stänkta snitt. Rest av borttaget exlibris på frampärmens insida. Lite snävt men ej nära skuren i övre marginalen. Bra ex. med Hans Sallanders signatur. Sallander Litteratur om Västergötland 520: ”Sällsynt”. Med tryckta dedikationer till C. Ekeblad och F. Gyllenborg. Andreas Olofsson Knös (1721-99), präst och teolog, tillhörde prästsläkten Knös i Skaraborg. Efter sin prästvigning 1747 utnämndes han till sin faders adjunkt i Norra Vånga socken. De sista tio sidorna handlar till stor del om musik med hänvisningar till olika bibelställen. Det nya orgelverket nämns på flera ställen dock utan detaljer. Orgeln hade nio stämmor och var byggd av Jonas Wistenius (1700-77) som var upphovsman till en mängd orglar i Linköpings stift. Den ”approberades” av organisten Johan Ewerhardt den äldre i Skara. Kyrkan revs på 1870-talet.

Sthlm, H. Nordström junior, 1800-01. 8:o. Grav. titelblad,(16),378,(13) s. + grav. titelblad,(4),382,(17) s. + grav. titelblad,(6),382,(1,1 blank,20) s. + grav. titelblad,(4),387,(13) s. Fyra samtida obetydligt nötta marmorerade hfrbd med guldornerade ryggar, olivgröna titeletiketter och ovala olivgröna nummerskyltar. Gula snitt. Lite flammiga ryggar och stötta pärmhörn. Den sista volymen med några små repor och svarta stänk i ett av ryggfälten samt mer nötta pärmpapper. Ett fåtal små lagerfläckar, t.ex. i början av del III. Bra svit. Bygdén Landskapet Uplands och Stockholms stad s. 53. Setterwall Svensk historisk bibliografi 5968. Akrell Stockholmiana 852-855. Författaren och kulturhistorikern Johan Elers huvudarbete. Elers (1730-1813) hade redan 1792 påbörjat sitt arbete om Stockholms historia och länge försökt att värva även andra skribenter till ett samarbete. Så skedde emellertid inte och den väldiga uppgiften utfördes av Elers ensam – i ett brev till vännen och samlaren Samuel Älf 1798 skriver Elers att ”Stockholms historia är min dageliga ockupation”. ”Svenskt biografiskt lexikon” skriver om verket att tyngdpunkten ”lagts på de topografiska förhållandena, men vidsträckt utrymme ägnas också åt folkmängd, förvaltning, historiska händelser och institutionshistoria”. Elers byggde i stor utsträckning sin skildring på otryckt material från exempelvis Riksarkivet, Stadsarkivet och Kammarkollegiet.

Lund, J. Lundblad, 1803. 4:o. 62,(1) s. Häftad i brunt omslag med prydligt handskriven titel på framsidan. En del lager- och småfläckar. Småskurar av bläckstänk i titelbladets yttermarginal. Med Joh. Ax. Almquists stplr. Ur Kurt Winbergs bibliotek. Samuel Aurivillius, adlad och adopterad Rosén von Rosenstein (1757-1804) blev som andre sekreterare i kanslipresidentskontoret entledigad för oförsiktigt tal om Gustav III under 1789 års riksdag. Han blev i stället lärare åt Jan Carl Adelswärd och reste med honom flera år i Europa. Han dog kort efter hemkomsten från en resa till Schweiz där han studerat Pestalozzis undervisningsmetod.

Sthlm, L. L. Grefing, 1755-57 respektive Harberg & Hesselberg, 1759. 8:o. 77,(2) + 90,(4) + 75,(4) + 77,(3) s. Lätt nött samtida hfrbd med upphöjda bind, rosa titeletikett och grön deltiteletikett. Något nära skuren, framförallt i början där några kustoder berörs, dock utan bokstavsförlust. Med Joh. Gust. Grevesmühls namnteckning, Karl J. Linds exlibris och H. Asplings stpl samt tryckt nummerlapp överst på frampärmen: 1405. Trevligt ex. Den måttligt imponerade Hammarsköld skriver om Elers i ”Svenska vitterheten”: ”Johan Elers uppträdde först med en mängd vitterhetsstycken i den Nordenflycht-Dalinska andan, utgifna under namn af ’Mina försök’, och vann sedermera en kort ryktbarhet för en svag och vattensjuk elegi, ’Mina tårar’, af Vitterhets-akademien belönad med guld. Slutligen greps han helt och hållet af den Bellmanska dithyrambstilen, och han försökte på allt sätt manierera sig till densamma i sina så kallade ’Glada Qväden’”.