Gå til innholdet

WIKNER, PONTUS.

Undersökningar om enhet och mångfald.

Antikvariat Ström
stro776
Uppsala, Edquist & Berglund, 1863. (4),62 s. Häftad i brunt samtida pappersomslag och bunden i ett senare marmorerat pappband med titeletikett i papper på främre pärm. Fint exemplar. Interfolierad med blanka skrivblad. Dedikation lydande ”Hr Carl von Bergen vänskapsfullt af förf” på det främre samtida omslaget. Det senare bandet med Bengt Redells exlibris på främre inre pärmen.

Dedikation till lektorn och författaren Carl von Bergen (1838-97) som var en av avhandlingens tre opponenter. Lechard Johannesson skriver i ”Pontus Wikner: Dagböckerna berättar”: ”Den 13 maj 1863 disputerade Pontus Wikner i Uppsala; opponenter var Rosell, v. Bergen och Sjöblom. Händelsen firades med en middag på Gästis för opponenterna och professor Ribbing. Promotionen följde den 30 maj i härligt väder och Wikner var glad över att slutligen vara filosofie doktor. I det sammanhanget hade han också valts till kurator för Göteborgs nation, en ställning som på den tiden var av utomordentligt stor betydelse och högt respekterad. Några dagar senare besökte Wikner professor Boström och han skriver den 2 juni att denne ’bemötte mig med utmärkt vänlighet. Han sade mig, att han för min disputation ansåg mig väl förtjänt högsta betyget, varom han likväl icke lyckades övertyga fakulteten, som endast tillerkända mig ”insigniori” (näst högsta betyget). Han bad mig dock ej vara ledsen däröver, ty min framtid skulle ej därav bliva beroende. Vidare talade han ånyo om att jag vetenskapligt skulle utföra, vad han själv endast hunnit antyda, och begagnade därvid exempel som Sokrates och Platon. Rätt artigt i sanning!’”. Wikners väg till en storartad filosofisk karriär var härmed inledd, men bakom denna glädje brottades han med djupt personliga frågor om förhållandet till såväl gud som människorna: ”Min gradualafhandling blef ’undersökningar om enhet och mångfald’, och ingen anade väl, att under dessa torra och abstrakta formler så att säga böljade vågor af mitt eget hjärteblod”. De innersta av Wikners hjärta blev känt först långt efter hans död när den blecklåda han testamenterat till Uppsala universitetsbibliotek tilläts öppnas. I denna fanns det manuskript han titulerade ”Psykologiska självbekännelser”, publicerad först 1971, i vilket Wikner kommer ut som homosexuell. I sina självbekännelser beskriver han öppenhjärtigt och ingående sina relationer till män och, mer problematiskt, pojkar. Wikner hade 1860 förlovat sig med barndomsvännen Ida Weinberg men skriver i självbekännelserna: ”När jag tagit min akademiska examen och fått tid att besinna mig, blev mig den falska ställningen till min trolovade outhärdlig. Jag slog upp omkring nyåret 1863. Den ädla flickan sörjde djupt men välsignade mig. Jag har någon gång trott, att min olyckliga förlovning i väsentlig mån bidragit till den själsriktning, som bjuder mig att älska ynglingar, och även i min dagbok någon gång uttryckt denna mening. Däri har jag bestämt misstagit mig. Gosskärleken var före min förlovning alldeles färdig. Och när jag blev fri, var det genast en gosse, som mitt kärlekstörstande hjärta uppsökte”. För att upprätthålla fasaden av heterosexualitet återupptog Wikner kontakten och de gifte sig 1871. Wikner älskade henne djupt, bara inte sexuellt, och hon var fullt införstådd med hans egentliga läggning. Det sista tillägget till ”Psykologiska självbekännelser” dikterade Wikner för henne när ”min make var allt för sjuk att själv föra pennan”.
Adresse:
-
129 53 Stockholms län
Sweden
CVR/VAT:
SE 880 327 055 501