Søkeresultat

Uppsala, Edquist & Berglund, 1863. (4),62 s. Häftad i brunt samtida pappersomslag och bunden i ett senare marmorerat pappband med titeletikett i papper på främre pärm. Fint exemplar. Interfolierad med blanka skrivblad. Dedikation lydande ”Hr Carl von Bergen vänskapsfullt af förf” på det främre samtida omslaget. Det senare bandet med Bengt Redells exlibris på främre inre pärmen. Dedikation till lektorn och författaren Carl von Bergen (1838-97) som var en av avhandlingens tre opponenter. Lechard Johannesson skriver i ”Pontus Wikner: Dagböckerna berättar”: ”Den 13 maj 1863 disputerade Pontus Wikner i Uppsala; opponenter var Rosell, v. Bergen och Sjöblom. Händelsen firades med en middag på Gästis för opponenterna och professor Ribbing. Promotionen följde den 30 maj i härligt väder och Wikner var glad över att slutligen vara filosofie doktor. I det sammanhanget hade han också valts till kurator för Göteborgs nation, en ställning som på den tiden var av utomordentligt stor betydelse och högt respekterad. Några dagar senare besökte Wikner professor Boström och han skriver den 2 juni att denne ’bemötte mig med utmärkt vänlighet. Han sade mig, att han för min disputation ansåg mig väl förtjänt högsta betyget, varom han likväl icke lyckades övertyga fakulteten, som endast tillerkända mig ”insigniori” (näst högsta betyget). Han bad mig dock ej vara ledsen däröver, ty min framtid skulle ej därav bliva beroende. Vidare talade han ånyo om att jag vetenskapligt skulle utföra, vad han själv endast hunnit antyda, och begagnade därvid exempel som Sokrates och Platon. Rätt artigt i sanning!’”. Wikners väg till en storartad filosofisk karriär var härmed inledd, men bakom denna glädje brottades han med djupt personliga frågor om förhållandet till såväl gud som människorna: ”Min gradualafhandling blef ’undersökningar om enhet och mångfald’, och ingen anade väl, att under dessa torra och abstrakta formler så att säga böljade vågor af mitt eget hjärteblod”. De innersta av Wikners hjärta blev känt först långt efter hans död när den blecklåda han testamenterat till Uppsala universitetsbibliotek tilläts öppnas. I denna fanns det manuskript han titulerade ”Psykologiska självbekännelser”, publicerad först 1971, i vilket Wikner kommer ut som homosexuell. I sina självbekännelser beskriver han öppenhjärtigt och ingående sina relationer till män och, mer problematiskt, pojkar. Wikner hade 1860 förlovat sig med barndomsvännen Ida Weinberg men skriver i självbekännelserna: ”När jag tagit min akademiska examen och fått tid att besinna mig, blev mig den falska ställningen till min trolovade outhärdlig. Jag slog upp omkring nyåret 1863. Den ädla flickan sörjde djupt men välsignade mig. Jag har någon gång trott, att min olyckliga förlovning i väsentlig mån bidragit till den själsriktning, som bjuder mig att älska ynglingar, och även i min dagbok någon gång uttryckt denna mening. Däri har jag bestämt misstagit mig. Gosskärleken var före min förlovning alldeles färdig. Och när jag blev fri, var det genast en gosse, som mitt kärlekstörstande hjärta uppsökte”. För att upprätthålla fasaden av heterosexualitet återupptog Wikner kontakten och de gifte sig 1871. Wikner älskade henne djupt, bara inte sexuellt, och hon var fullt införstådd med hans egentliga läggning. Det sista tillägget till ”Psykologiska självbekännelser” dikterade Wikner för henne när ”min make var allt för sjuk att själv föra pennan”.

Särtryck ur Proceedings of the Royal Society, No. 209, 1881. (London), Harrison and Son's, Printers in ordinary to her Majesty, St. Martin's Lane, (1881). 8:o. (6) s. inklusive omslag. Häftad. Mycket gott skick. Tal skrivet av Holmgren och förmedlat i Royal Society av ingenjören, musikern och astronomen William Pole (1814-1900). Pole var själv färgblind och hade 1878 publicerat en artikel om färgsinnets evolutionära utveckling där han också diskuterade färgsinnets förmedling i Homeros verk. Pole brevväxlade med Holmgren och skickade samma år som detta tal hölls ett par garnprover över sin egen färgblindhet till Holmgren. Frithiof Holmgren (1831-97) studerade medicin i Uppsala, tog där medicine licentiatexamen 1860 och disputerade året därpå vid samma lärosäte. 1861 reste han till kontinenten för att fördjupa sina studier och studerade i Wien under Ernst von Brücke, en bekantskap som skulle göra djupa intryck på hans karriär. Efter tiden i Wien och ytterligare studier i Tyskland återkom han till Sverige och tillträdde landets första professur i fysiologi. Utlandet lockade snart igen och 1869 reste han, tillsammans med sin fru Ann Margret Tersmeden, till Heidelberg för att där arbeta under Hermann von Helmholtz. Helmholtz hade stort inflytande på Holmgren och vistelsen i Heidelberg ledde till att hans forskning alltmer kom att fokusera på färgsinnet. Holmgrens forskning blev alltmer praktiskt inriktad efter en förödande järnvägsolycka vid Lagerlunda 1875 då Holmgren ansåg orsaken till olyckan vara lokförarens bristande färgseende. Han utvecklade då den metod han är mest berömd för idag; undersökning av färgseende med hjälp av provdockor av färgat ullgarn.

Uppsala, Ed. Berlings Boktryckeri, 1877. 8:o. 172,(2) s. & 1 färgplansch. Häftad i oskuret tryckt originalomslag med röd och grön titel. Oskuren och ouppskuren. Omslaget något solkigt och ryggen något nött, ställvis en liten fuktfläck i yttre marginal. Holmgrens mest berömda arbete. Natten mellan den 14 och 15 november 1875 frontalkrockade två natttåg på östra stambanan vid Lagerlunda och nio personer omkom. Denna olycka, som delvis sades bero på missuppfattning av stoppsignalens färgschema, kom att initiera en diskussion om färgblindhet och en kartläggning av järnvägsarbetarnas färgseende påbörjades. Den drivande kraften bakom detta nya forskningsfält var Holmgren som i och med olyckan allt mer började fokusera på de praktiska aspekterna av färgblindhet. Med hjälp av garnprover i olika färger undersökte Holmgren färgseendet hos 2200 personer vid Upplands regemente. I detta arbete presenterar Holmgren sina resultat och förslag på reformer för att undvika framtida olyckor. Frithiof Holmgren (1831-97) studerade medicin i Uppsala, tog där medicine licentiatexamen 1860 och disputerade året därpå vid samma lärosäte. 1861 reste han till kontinenten för att fördjupa sina studier och studerade i Wien under Ernst von Brücke, en bekantskap som skulle göra djupa intryck på hans karriär. Efter tiden i Wien och ytterligare studier i Tyskland återkom han till Sverige och tillträdde landets första professur i fysiologi. Utlandet lockade snart igen och 1869 reste han, tillsammans med sin fru Ann Margret Tersmeden, till Heidelberg för att där arbeta under Hermann von Helmholtz. Helmholtz hade stort inflytande på Holmgren och vistelsen i Heidelberg ledde till att hans forskning alltmer kom att fokusera på färgsinnet.

Stockholm, Imprimerie Centrale, utan år. 8:o. VII,(1 blank),144 s. & 1 färgplansch. Häftad i originalomslag. Ryggen något blekt och nött, en liten fläck på främre omslag, lätt stukade hörn. Första franska översättningen av ”Om färgblindheten i dess förhållande till jernvägstrafiken och sjöväsendet”. Med ett förord av Holmgren skrivet speciellt för denna översättning. Frithiof Holmgren (1831-97) studerade medicin i Uppsala, tog där medicine licentiatexamen 1860 och disputerade året därpå vid samma lärosäte. 1861 reste han till kontinenten för att fördjupa sina studier och studerade i Wien under Ernst von Brücke, en bekantskap som skulle göra djupa intryck på hans karriär. Efter tiden i Wien och ytterligare studier i Tyskland återkom han till Sverige och tillträdde landets första professur i fysiologi. Utlandet lockade snart igen och 1869 reste han, tillsammans med sin fru Ann Margret Tersmeden, till Heidelberg för att där arbeta under Hermann von Helmholtz. Helmholtz hade stort inflytande på Holmgren och vistelsen i Heidelberg ledde till att hans forskning alltmer kom att fokusera på färgsinnet. Holmgrens forskning blev alltmer praktiskt inriktad efter en förödande järnvägsolycka vid Lagerlunda 1875 då Holmgren ansåg orsaken till olyckan vara lokförarens bristande färgseende. Han utvecklade då den metod han är mest berömd för idag; undersökning av färgseende med hjälp av provdockor av färgat ullgarn.

Göteborg, 1894. (2) s., 5-48 spalter & 1 utvikbar anatomisk modell. Illustrerat bågnat originalklotryggband. Främre pärms framsida och insida med en mängd minimala fläckar. Bakre pärm med ett par svaga solkfläckar. Svartvita illustrationer i texten och en i flera paneler utvikbar anatomisk modell i färg. Författaren var stabsveterinär i tyska armén.

Stockholm, Kurt Lindberg boktryckeriaktiebolag, 1931. 163 s. Samtida halvfranskt band med upphöjda bind, guldpräglad ryggtitel och marmorerade pärmar. Omslaget medbundet. Något nötta pärmhörn. Dedikation till Sven Stolpe på främre omslaget. Myrdals penningprogram författat med anledning av att Sverige i september 1931 lämnat guldmyntfoten. Myrdal angav två vägar ur penningkrisen: ”Produktprisen måste upp eller produktionskostnaderna ner” - och argumenterade för den första vägen, med ökade priser på såväl importerade som inhemska varor. Myrdals program kritiserades hårt, bl.a. såsom ”valutabolsjevism” av Dagens Nyheters ledarsida.