Søkeresultat

[Dikterat brev adresserat ”Aller nådigste Drottning” daterat den 19 maj 1876]. (2) s. + [Egenhändigt brev adresserat ”Högvälborne Hr Baron” daterat den 21 april 1882]. (3) s. + [Egenhändigt brev adresserat ”Högvälborna fru Grefvinna”, ej daterat]. (3) s. + [Visitkortsfotografi föreställande Helga de la Brache på dödsbädden]. Albuminfotografi på kartong (10,5 x 6,5) cm. Samtliga handskrifter har varit vikta. En med små marginalrevor och en liten fläck. Som helhet i fint skick. Fotografiet med ett minimalt tryckmärke i bild. Ett hårt nött exemplar av ”Gif akt! Ett blad ur Wasahistorien. Akstycken och upplysningar rörande fröken Anna Helga de la Brache med anledning af ”Neue Freie Presse’s” artikel om Ryssland och den svensk-norska konflikten” (Stockholm, Gullberg & Hallbergs boktryckeri, 1895), ett kuvert adresserat ”Hennes majestät enkedrottningen” som inte passar det nämnda brevet samt diverse tidningsurklipp medföljer. Helga de la Brache (1817-85) var en bedragare som lurade sig till en statlig pension genom att hävda sig vara dotter till Gustav IV Adolf och Fredrika av Baden. Hon avslöjades genom en artikel i ”Nya Dagligt Allehanda” 1870. I december 1876 inleddes en rättsprocess mot henne där det bl.a. avslöjades att hennes riktiga namn var Aurora Florentina Magnusson och att hon egentligen var dotter till en tullvaktmästare. Hon dömdes för oriktiga mantalsuppgifter i mars 1877. Även efter domen fortsatte hon envist hävda sin oskuld och sin påstådda identitet, och ägnade sina sista år till att driva en rättshaveristisk process samt skicka tiggarbrev till diverse personer. De la Brache och processen kring henne var vida omskriven i samtiden och hon tilldrog sig en viss skara anhängare för sin sak.I det första brevet riktar sig De la Brache till drottning Sofia av Nassau och inleder med att ”i allra djupaste underdånighet tackar jag för de mig nådiget tillsända 400 kronor genom pastor Ehrling” och fortsätter med att hon med dessa kunnat betala sin hyra och betala av ”åskilliga i vinter gjorda skulder”. Nu står hon dock åter medellös och ”bönfaller om eders majestäts nådiga och hjelpande, af mina många och stora behof!”. Vidare skriver hon att ”slaget i armen hindrar mig att utförligt skrifva, derför har min värdinna fru Biörk lofvat att i all underdånighet framstella mina angelägenheter hos eders majerstät, emedan pastor Ehrling framfört det nådiga löftet, att hvem som åtager sig att framföra min sak skall i nåder blifva emottagen och hörd”. I det andra brevet, ställt till en okänd baron, skriver De la Brache om en utskrift av rättegånghandlingar och en anhållan ”till Riksdagens herrar ledamöter att godhetsfullt upptaga dessa handlingar, och enligt Konstitutions-utskottets godhetsfulla löfte, att, efter rättegångens slut återgifva mig pension”. Brevet fortsätter i en mycket upprörd ton med en uppsjö anklagelser: ”det är underligt, att ingen af hela samhället har för en så olycklig och värnlös främling så mycken christelig känsla - så att en så oskyldigt i råkad nöd blefve af någon ädel och rättänkande person afhjept [...] man har med både list och våld dragit mig inför polisen, och behandlat mig som den största brottsling. Man har beröfvad mig alla mina egodelar - till och med rättegångs-handlingarne - hvilka utvisar mina rättigheter [...] emot lag och rätt, beröfvadt mig mitt Namn - ja alla menskliga rättigheter [...] Som jag nu står här bedragen på alla de löften om beskydd, utfattig, utan namn, utan mänskligt deltagande, ber jag herr Baron, att meddela Riksdagen allt detta! Ännu en gång påminner jag att jag har fulla lagliga bevis att jag hela lifvet måst lida fullkomligt oskyldigt!!!”. I det tredje brevet, ställt till en okänd grevinna, inleder De la Brache med att beklaga att hon inte kunnat besöka grevinnan som avtalat och forsätter därefter med att meddela att hon ”befinner i värklig döds farligt förhållande om ingen hjelp kommer mig ögonblickligen till del”. Hon ber grevinnan att, åtminstone för ett ögonblick, ”ägna sitt ädla hjerta åt mig, som är den olyckligaste af menniskor”. I ett post scriptum på baksidan skriver hon ”som jag nu skall ingifva till Högsta domstolen mina papper finner jag mig ur stånd dertill om jag ej får några pengar”.

Växjö, Smålandspostens boktryckeri, 1884. 8:o. 42 s. Häftad. Omslaget med lätt mörknade marginaler. Några obetydliga ljusa småfläckar i övre marginal på s. 21-22. Dedikation på främre omslaget lydande: ”Vännen N. Mandelgren, af förf.”. Första upplagan av Hyltén-Cavallius skrift i vilken han söker bevisa drakens, eller lindormens, existens. Innehåller tjugoen vittnesmål från människor vilka hävdar sig ha stött på detta djur. En uttökad andra upplaga utkom året efter. Dedikationen till folklivsforskaren och konstnären Nils Månsson Mandelgren (1813-99). De grundade tillsammans föreningen Konstnärsgillet 1846 och Smålands museum 1867.

Stockholm, Chelius & Co., (1895). (2) s. & 10 planscher. Originalpappmapp med klotrygg och knytband. Mappen med en del småfläckar och en större fläck på bakre pärm samt en liten skada i ryggens överdel. Samtliga blad med något nötta marginaler, småfläckar och en fuktfläck i nedre vänstra hörnet. Textbladet även något solkigt. Ett planschblad med något mer nött högermarginal. Den första svenska mönsterboken med planscher för marmoreringsmålning. Per Malmén (1852-1926) studerade konst i Paris och München innan han anställdes som lärare i måleri vid Tekniska skolan i Stockholm. Han var en skicklig marmoreringsmålare och spred kunskap om tekniken i sin undervisning och via detta planschverk.

Uppsala, typis Werneranis, 1709. Grav. front,(16),22,24-28,28-144 s. Modernt blått pappomslag med bevarad samtida pergamentrygg med ryggtitel på pålagd pappersetikett och stänka blå snitt. Titelbladet med ett ”D” i rödkrita och en liten bläcknumrering i övre marginal. Ett fåtal ljusa småfläckar i texten, en liten pappersförlust i övre marginalen på s.(5-6), en mörkare liten fläck i texten på s. 83-86. Ett par diskreta samtida bläcknoteringar i marginaler. Med L. von Horns stämpel på titelbladet. Bibliotheca Walleriana 4878. Varianten med J. Upmarks vers på titelbladets baksida. Betraktad som Sveriges första sexualupplysningsbok och består av det föredrag Johan von Hoorn (1662-1724) höll under Collegium Medicums offentliga anatomiska demonstration den 27-30 mars 1705 på Södermalms stadshus i Stockholm. Första dagen demonstrerade Olof Winge bröstkorgen och bukens inälvor och den andra dagen visade Magnus Bromelius magsäcken, tarmarna, levern, mjälten och bukspottskörteln. Den tredje dagen demonstrerade Johan von Hoorn fortplantningsorganen inför 161 åhörare. Kvinnans könsorgan fick uppvisas medelst en docka i naturlig storlek tillverkad i skinn då inga kvinnliga lik fanns att tillgå - demonstrationen av mannens anatomi utfördes med hjälp av ett lik från en avrättad brottsling. von Hoorn lät på Lars Robergs uppmaning trycka sitt föredrag, men på grund av ämnets känslighet trycktes det på latin för att minska dess spridning bland allmänheten. Illustrerad med en mängd träsnitt, av särskilt intresse är de mikroskopiska illustrationerna (bl.a. avbildande spermier på s. 130) - vilka är de första mikroskopbilderna i en svensk bok.

Storbritannien, 2004. (6),293,(5) s. Opappbd med skyddsomslag. Försättsbladet urrivet. Sara Danius exemplar med hennes otaliga anteckningar och understrykningar. Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur 2016 för att ha ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen” enligt den motivering Sara Danius läste upp vid tillkännagivandet. Dylan höll aldrig någon Nobelföreläsning i Sverige utan skickade istället in en ljudfil. Priset mottog han dock från Danius då han inledde sin Europaturné i Stockholm den 1 april 2017. Sara Danius anteckningar och/eller understrykningar på följande sidor: 93,-96, 98-99, 101, 103, 107, 111-115, 159-161, 163, 165, 216, 218-219, 226-227, 229-233, 235-236, 244-245, 254, 257-258, 261-262, 264, 272-276, 278, 282, 285 och 288 samt på eftersättsbladet.

Ej daterade, men före 1862. Album i tvärformat (23x30 cm) med 20 kartongblad med ett monterat tryckt porträtt och 18 monterade egenhändiga teckningar. Svart sammetsalbum med åtta rikt ornamenterade metallbeslag på vid hörnen, låsanordning i metall och främre pärm med ett metallbeslag i mitten med graverad text ”20 januari 1862” samt helt guldsnitt och vattrade för- och eftersättsblad. Ryggen med små ytterst lätt nötta och blekta partier, i övrigt i mycket gott skick. Teckningarna med någon enstaka obetydlig småfläck. Ett en löst bifogad handskrift med sorgekant skriven av Lefréns änka Maria Antoinetta Hedman. Teckningarna föreställer fantasilandskap med såväl pittoreska gårdar som sagoslott i romantiska landskap med högresta träd, stora berg och blanka vattendrag. Albumet sammanställt av Lefréns änka Maria Antoinetta Hedmansom ett minne från hans begravning. Den löst ilagda handskriften lyder: ”Att herr generalen godhetsfullt ville emottaga denna bild och dessa teckningar af den gamle vännen och vapenbrodren hvars personlighet herr generalen så sant och så vackert skildrat. Därom bedja på det hjerteligaste den hädangångnes enka och barn”. Med all sannolikhet given till generalbefälhavaren Johan Magnus Björnstjerna (1805-98), som höll ett tal under Lefréns begravning den 20 januari 1862. Johan Peter Lefrén (1784-1862) var militär och militärteoretiker. Han bevistade bland annat finska kriget och norska fälttåget 1814 samt utförde viktiga karteringar. Han var från 1812 lärare i taktik och strategi vid ingenjörkårens läroverk och var åren 1821-39 verksam som guvernör vid krigsakademin på Karlberg. ”Svenskt biografiskt lexikon” skriver ”som guvernör på Karlberg omorganiserade han helt krigsskolans undervisning o introducerade nya pedagogiska metoder: växelundervisning, ämnesläsning, moderna språks företräde före de klassiska o fri flyttning till högre klass oberoende av terminer o läsår. Sitt pedagogiska system framlade han i en berättelse över krigsakademin 24, där han krävde en mer human anda i uppfostringsarbetet o ville minska tvånget o straffen. Självverksamheten hos eleven skulle vara grundläggande för undervisningen. Skriften kom att spela en avgörande roll för tillkomsten i dec 25 av den stora undervisningskommittén, där L blev en av de drivande krafterna. På hans förslag inrättades Nya elementarskolan i Sthlm, där de moderna skolidéerna skulle prövas. Den började sin verksamhet 28. L gav skolan dess pedagogiska utformning o gjorde C J L Almqvist till rektor, sedan han först prövat dennes kapacitet som lärare på Karlberg. L ivrade också för en allmän folkundervisning”. Lefrén adlades 1818 och var riksdagsman under riksdagarna åren 1823-60. Hans konstnärliga begåvning är vida omvittnad och teckningar av honom finns bland annat på Nationalmuseum.

108 skisser i akvarell, blyerts och tusch. Ej daterade, de flesta cirka 1920-1940 och ett fåtal även något senare. Olika format, de flesta cirka 25x35, 30x40 och 50x60 cm. Samlingen i övergripande gott skick men en del marginalrevor och småfläckar förekommer, cirka tjugo skisser med revor och små förluster i bildyta, till största del kortare revor men även ett par längre. De flesta med knappnålshål efter tidigare uppsättning. Alla utom två med maskinskrivna lappar påklistrade på baksidan med uppgifter om till vilken uppsättning skissen framställt. En stor del med Malmquists egna noteringar. Omfattande samling teaterskisser utförda av scenografen Sandro Malmquist (1901-92) under 1920- och 1930-talen. Samlingen omfattar Malmquists arbeten vid scener som Lorensbergsteatern, Dramaten och Oscarsteatern och innehåller skisser för scenografi och kostym för följande uppsättningar: Björnstjerne Björnson ”Geografi och kärlek” (1 st); Pedro Calderón de la Barca ”Livet en dröm” (12 st); Knut Hamsun ”Livets lek” (1 st); Friedrich Hebbel ”Gyges und sein Ring” (1 st); Ludvig Holberg ”Jeppe på berget” (8 st); Henrik Ibsen ”Brand” (2 st); Erik Axel Karlfeldt ”Yttersta domen” (9 st); Pär Lagerkvist ”Han som fick leva om sitt liv” (1 st); Jules Romain ”Diktatorn” (1 st); George Bernard Shaw ”Sankta Johanna” (34 st) och William Butler Yeats ”Längtans land” (3) st samt 35 övriga skisser bestående av bl.a. tretton skisser för balettpantomier, skisser för revyer, en skiss utförd i tonåren och ett akvarellporträtt föreställande Max Reinhardt. Nästintill samtliga skisser bär maskinskrivna etiketter på baksidan med uppgifter om uppsättning eller trolig uppsättning i de fall det varit oklart. Identifieringen av skisserna är gjorda av Sandro Malmquist själv och Ann-Margret Liljequist i början av 1970 enligt ett bifogat brev. Liljequist publicerade 1985 sin avhandling ”Sandro Malmquist och hans verksamhet som scenograf”. Avhandlingen bygger till stor del på materialet i denna samling och Liljequist analyserar ingående de olika uppsättningarna utifrån detta material – som delvis också finns avbildat i avhandlingen. Ett exemplar av avhandlingen medföljer tillsammans med det nämnda brevet och ett par pressklipp. Skisserna har bl.a. ställts ut på Valand 1923, Teaterutställning i Helsingfors 1924, separatutställning i Stockholm 1927, Deutsche Theater-Ausstellung 1927, Svensk teaterkonst under tjugo år 1936 och Teaterutstillingen Kunsternes Hus i Oslo 1951. Malmquist studerade vid Lorensbergsteaterns elevskola i Göteborg 1920-23 och fortsatte efter studierna vid Lorensbergsteatern som scenograf och regiassistent fram till 1926. Han studerade för den österrikiske regissören Max Reinhardt (1873-1943) i Berlin 1924-25 och blev vid hemkomsten utnämnd till chefsdekoratör på Oscarsteatern. 1927 återknöt han samarbetet med Per Lindberg, som han varit regiassistent åt vid Lorensbergsteatern när dennes pjäser uppfördes på Dramaten. Utöver arbetet som scenograf grundade Malmquist även teaterscenerna ”De ungas teater”, ”Den glada åsnans teater” och ”Nya teatern” under slutet av 1920-talet och under 1930-talet. Han arbetade under trettiotalet även med Gösta Ekmans och Karl Gerhards uppsättningar. Från 1939 var han regissör vid Riksteatern och även under tre år chef för Malmö stadsteater.