MUNCK AF ROSENSCHÖLD, N. R.

Köpenhamn, B. Luno, (1852) respektive (Lund, N. M. Munch af Rosenschölds boktryckeri, 1852). 8:o. 365,(1) s. Med satiriska träsnitt på s. 64, 153, 192, 245, 343 och 366. Samtida hfrbd där ryggen ramlat bort. Med mönsterpressade svarta pärmpapper. Infärgade snitt. Bruntonad inlaga, förutom första numret s. 1-32. Andra häftet, s. 33-80, lagerfläckigt. Några övriga fläckar. Marginalerna på s. 134-35 är fullskrivna med tyvärr beskurna anteckningar av utgivaren. Det sista bladet defekt och avrivet med cirka en återstående tredjedel. Den halva av den avslutande dikten som saknas på s. 365 är avskriven på eftersättsbladet, nästan hela den redaktionella noten på den avslutande saknas. Nils Munck af Rosenschölds eget exemplar med hans namnteckning skriven vertikalt på titelbladet.

Lundstedt Sveriges periodiska litteratur 301. Denna volym utkom i tolv häften. ”Föregående utgör första fjerdedelen af en årgång av tidningen ’Fäderneslandet’, som fortsättes” anges i en not på sista sidan, daterad Lund i juli 1852. Endast det första numret utgavs i Köpenhamn, därefter trycktes den i Lund. Den beryktade politiska tidningen utkom av och till ända fram till 1927. Lundstedt skriver utförligt om utgivningen. Den indrogs ofta och utkom under nya namn - den sista titeln Lundstedt nämner är ”Fäderneslandet tjugondetredje” som utgavs från 1895. ”Svenskt biografiskt lexikon” skriver om Munck af Rosenschöld (1815-94) och tidningens första tid: ”I början av 1852 anlade M eget tryckeri i Lund och började utge veckobladet Fäderneslandet, som enligt programförklaringen dels skulle utgöra ett föreningsband mellan de skandinaviska folken, dels bekämpa ’en fördärvad ämbetsmannakorps, en penningesniken styrelse, ett murket statsskick, föråldrade inrättningar’ osv. Denna allmänna målsättning vidmakthölls också till en del genom kritiska artiklar i olika ämnen. Men tidningen blev också i allt högre grad ett organ för hätska och kränkande angrepp från M mot de universitetslärare som väckt hans misshag, i synnerhet juristerna J Lundell och F Schrevelius men också t ex C A Hagberg (bd 17) och A N Sundberg. Dessa attacker, liksom en del insinuanta artiklar om kungahusets familjeförhållanden, kom givetvis mycken förargelse åstad. Än mer fatalt för M blev det dock att han också började anklaga studenter för gatuslagsmål och överfall på gesäller, vilket fick nationsföreningarna att begära hans uteslutande ur studentkåren. Saken behandlades skyndsamt i konsistoriet, som förhörde en mycket sturskt uppträdande M och beslöt förvisa honom från universitetet för alltid för spridande av ’samhällsvådliga läror, äreröriga rykten och obevista beskyllningar och smädelser emot hederliga och oskyldiga personer’ (större konsistoriets protokoll 22 dec 1852). Enigheten var dock inte fullständig bland professorerna: några talade för en tidsbegränsad relegering medan andra, bl a Hagberg, vägrade ge pardon. Relegeringen blev livligt omdiskuterad i pressen och på de flesta håll klandrad, inte därför att man ville försvara M:s skrivsätt utan därför att man såg det hela som en tryckfrihetsfråga, som konsistoriet inte hade rätt att befatta sig med. Denna mening företräddes inte bara av liberala organ utan även av ett ledande konservativt språkrör som Svenska tidningen. Konsistoriet å sin sida försvarade sig med att man enbart utövat sin disciplinära rätt att förvisa en student som ådagalagt ’moralisk förnedring’. Några tidningar, bl a Snäll-Posten i Malmö, gladdes också åt avstängningen som en kännbar motgång för ’skandalpressen’. Att den ändå ur juridisk synpunkt var diskutabel är uppenbart och framgår inte minst av att JO, S L Theorell, på M:s anmälan lät anställa åtal inför hovrätten mot konsistoriet under skarp kritik av dess åtgärder. Åtalet fick emellertid inga påföljder, och relegeringen fastställdes så småningom i högsta instans”.