Sökresultat

Två gravyrer i punktmanér ur serien The tender mother / Den ömma modern. London, E. Martin & John Boydell, 1774. 23,2 × 16,6 cm resp. 23,5 × 16,5 cm. (Bladstorlek 46 × 30,5 & 46 × 31 cm.) Tryckta i rött. Stora blad med breda marginaler och råkanter. Proveniens: Emil Hultmark, Stockholm. Litteratur: Hans Frölich, Bröderna Elias och Johan Fredrik Martins gravyrer (1939), Elias Martin kat. nr 27, état 2 & 30, état 2. Två nya ramar, förgyllda med bladguld. Breda syrafria passepartouter. Serien omfattar i sin helhet 6 blad samt titelplansch, och utgavs av Elias Martin den 1 april 1774 under hans första vistelse i England. "Med god blick för vad som tilltalade den köpande publiken, hade han nu dedicerat den till Hennes Maj:t Drottningen [...]. Serien är i komplett skick, t.o.m. i senare états, ytterst sällsynt och även enstaka blad därur förekomma mycket sällan" (Frölich s. 31-32).

Akvarell. Osignerad och odaterad. 19 × 26,5 cm. Monterad på ett större blad, med påskrift: "Vue på Dublins Rivier / ritad af Berger / och skänkt till A. Retzius / i juli år 1843". Proveniens: Anders Retzius (1796-1860), i arv till hans son Gustaf. Ingick i dennes donation till Kungl. Vetenskapsakademien 1919. Avyttrad 2013 tillsammans med andra föremål ur donationen. - - - Ej inramad. Monterad i syrafri passepartout (bomullskartong) med yttermått 40 x 50 cm som passar standardramar. Fotograferad i en ekram från Stockholm ram. En mycket vacker akvarell, med fin proveniens. Bergers mästerskap i akvarelltekniken och hans förkärlek för kust- och hamn­motiv vittnar båda om hans skolning i England, som han besökte första gången 1832 och åter 1836-39, då han torde ha utfört denna hamnbild. Berger vistades i Dublin hösten 1838 och ordnade till och med en egen utställning där. - - - Om Bergers konsthistoriska betydelse som länk mellan Elias Martin och senare svenska friluftsmålare, och om hans akvareller och teckningar, skriver Viggo Loos: "I hans akvareller och utkast från engelska, irländska och franska hamnstäder möter man en känslighet i skildringen av lufttonerna, som gör att Berger intar en framskjuten plats i vårt 1800-tals förimpressionism. De flesta har tillkommit, medan intrycken av Turner och de engelska akvarellmålarna, såsom Cotman och Sandby, ännu var levande. [...] Hans plats i 1800-talets konsthistoria framstår klarast i de akvareller och studier, där han under engelskt inflytande når fram till en omedelbar natur­iakttagelse och en målarkultur, som kan räknas till det märkligaste i hans samtid." "Vue of Dublin's Rivier", original watercolour by Swedish artist Johan Christian Berger (1803-1871), unsigned and undated but almost certainly painted during his stay in Ireland in the autumn of 1838. Presented by Berger to Anders Retzius in 1843 according to a contemporarry inscription below the image on the mount. Berger was the most important Swedish landscape watercolourist of his time, largely due to extended stays in Britain in the 1830s. 100% cotton rag matting (40 x 50 cms). NB: Unframed, photographed with frame.

Akvarell och krita. Osignerad. 33 × 41 cm. Inramad. Utförd senast 1915. Proveniens: Konstnärens kvarlåtenskap. Förlaga för en av Lybecks mest kända etsningar, Quartier Latin (1915, 24,3 × 32,2 cm). Den ingick i Föreningen för Grafisk konsts portfölj för 1919 och som nr 238 i katalogen över minnesutställningen i Konstnärshuset, Stockholm 1952. - - - "Bertil Lybecks 'Quartier latin' är en humoristisk skildring från bohêmlivet i det gamla studentkvarteret i Paris. Ett konstnärspar som inte äger så mycket som en säng är stadd på flyttning i nattens stillhet från en vindskupa till en annan. Han går före och bär sängkläderna på huvudet, hon kommer trippande efter i sin tunna schal - bärande på en fågelbur" (Gunnar Wengström, "Grafisk konst", Studiekamraten 1928).

Olja på träpannå. Signerad i bläck a tergo: "A. Lundequist pinx.", samt med ytterligare ett par noteringar, dels namnet "g: Düben", dels en som är svårtydd. Antydan till spricka. Odaterad, men troligen utförd 1821. 30,5 × 27,5 cm. Inramad. Litteratur: Om konstnärens levnadsöde, se Harald Schiller, "En drottnings protegé - och hans öde", Gode herrar och svenske män (1933), s. 229-304. Anders Lundquists märkliga och ganska svåra levnadsöde har tecknats med sympati av Harald Schiller utifrån 27 efterlämnade dagböcker och anteckningar i Kungl. biblioteket, skänkta av Mandelgren 1893. - - - Född 1803 i Örebro som son till en torpare och tidigt föräldralös kom Lundquist omkring 1810 till Stockholm på initiativ av drottning Hedvig Elisabet Charlotta som upptäckt gossen 1810 i samband med riksdagen i Örebro. Under lång tid åtnjöt han sedan kungligt beskydd - först av drottningen och efter hennes död 1818 av kronprins Oskar - det enda i hans berättelse som är grundligt otypiskt. Han inhystes som fosterson hos drottningens löpare Johan Norberg och fick till exempel tillbringa sommaren 1811 på Drottningholm. Senare bodde han en tid i Operahuset, där hans fostermor skötte städningen av de förnämsta logerna, medan den 8-årige Lundquist bekantade sig med såväl repertoar som publik. Vad skolgången beträffar undervisades han mestadels av framstående lärare och läste bl.a. franska för den ansedde Louis Paban, som flytt franska revolutionen, hamnat i Sverige av en slump och fått anställning vid Bernadottes hov. - - - Förhållandena i fosterhemmet var däremot brutala och fattiga, och någon möjlighet att koncentrera sig på studier fanns inte. Det var egentligen konsten som lockade Anders Lundquist, och tack vare drottningen fick han börja teckna för porträtt- och historiemålaren Westin. Kort senare (1816) blev han elev på Konstakademien där han belönades redan för sina första försök och började måla i olja, först kopior av äldre mästare och därefter mer självständiga kompositioner från omkring 1820. - - - Anders Lundquist ansågs mycket löftesrik men hans bana blev ändå inte den han hoppats. Han kunde aldrig försörja sig på sitt måleri i tidens kalla konstklimat och övergick i stället till att utföra litografier och grafiska tillfällestryck, när han inte kolorerade andras blad, lånade ihop till brödfödan eller pantsatte sina ägodelar. Bilden av Lundquists liv får en märklig kontrast av just den omständigheten att han å ena sidan svalt, förde ett olyckligt, rumlande och karaktärslöst leverne samt satte 11 barn till välden som han inte kunde försörja, och å andra sidan hade tillträde till hovet, undervisade Oskar I:s barn i teckning (1836-48), dekorerade den blivande drottning Lovisas våning på slottet (1849) och under flera år skötte en egen målarskola. Harald Schiller ger trots allt bilden av en man som kämpade mycket hårt för att lägga sitt livs pussel, men som hade att kämpa både mot sin egen svaga karaktär - Schiller kallar honom en lekboll för sitt hjärtas ingivelser - och många andra svårigheter. - - - Naturligt nog är Lundquists målningar mycket sällsynta. Denna suggestiva bild skiljer sig stort från de torra historiemålningar i tidens anda som han bl. a. visade på Konstakademiens utställningar, och som inte sällan belönades. Den mest kända av dessa föreställer Karl XII:s död, gjorde honom 1834 till agré av Konstakademien, möjligen med stöd av kronprins Oskar, och finns idag på Gripsholm. - - - Att Lundquist tolkat just Endymion-motivet är inte överraskande. Det är utan tvekan den berömda Endymionstatyn på Stockholms slott som inspirerat honom till denna målning, som torde ha tillkommit 1821, då den 18-årige Lundquist för att få arbetsro erhållit tillstånd att arbeta i slottsmuseet av hovmålaren J. G. Brusell, sedan 1816 kammarförvaltare eller 'garde des tableaux'. I museet utgjorde Endymionstatyn paradnumret i Gustav III:s samling av antika skulpturer. I grekisk mytologi var Endymion en vacker yngling som sov en evig sömn på ett berg, där mångudinnan Selene - i senare tradition Artemis / Diana - upptäckte och förälskade sig i honom. Tillsammans fick de femtio döttrar som rådde över varsin av månens lika många faser. Lundquist varierar detta motiv och tänker sig på typiskt romantiskt manér att det är själva skulpturen i antikmuseet som får liv. Bädden erinrar om statyns bas och miljön är ett valv inomhus, med mångudinnan som strålar in genom ett fönstervalv. Otypiskt låter Lundquist Endymion vara vaken, en ovanlig med inte helt okänd version av motivet. Det är känt att antiksamlingen på slottet förevisades med fackelljus spelande över skulpturerna redan 1787, och senare även under Lars Jacob von Rööks tid som föreståndare. Om Lundquist fått uppleva något liknande är det inte förvånande om Endymion satt den unge konstnärens fantasi i rörelse. - - - Skulpturen av Endymion hade ganska nyligen grävts fram i Rom när Gustav III förvärvade den 1785. Den blev i Sverige ett omtyckt motiv och en vanlig teckningsuppgift för Konstakademiens elever. På akademiens utställningar förekommer motivet i någon form hos flera konstnärer (tidigast Åkerström 1794) och 'Diana och Endymion' var även ett av prisämnena 1808. Det lockade åtminstone tre deltagare: Byström, Sandberg och Westin. Motivet har i svensk bildkonst även behandlats av Louis Masreliez, vars laveringar av Endymion bevarats i Nationalmuseum. - - - Motivet upplevde dock överhuvudtaget en glansperiod under denna tid och Lundquists inspiration kan ha förstärkts från många håll. Vi behöver bara erinra oss två enastående, klassiska Endymiondikter från samma tid, den av Keats från 1818 ('A thing of beauty is a joy for ever') och den av Stagnelius, som tillkom omkring 1821-23 och därmed är nästan exakt samtidig med Lundquists målning: "Skön, med lågande hy och slutna ögon / Slumrar herden så ljuvt i månans strålar [...] / När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet / Skall hans lågande själ ej kring sig finna! / Blott i drömmar Olympen / Stiger till dödliga ned."

Fysiognomisk studie. Teckning i svart krita med förhöjningar i vitt. Signerad eller med påskrift "J. Gillberg delineavit". 40 × 32,5 cm. Lätt skrynklad. Inramad. Fysiognomiken var en lära med sina rötter i antiken. Den försökte utröna sambandet mellan själsliga tillstånd och kroppsliga uttryck och fick betydelse även för målarkonsten. Den franske hovmålaren Charles Le Brun utgav en inflytelserik traktat i ämnet, Conference [...] sur l'expression generale & particuliere (1698), som synes ha påverkat även Gillberg. Två ambitiöst utförda fysiognomiska studier av hans hand finns bevarade, dels Förskräckelsen (la Frayeur, privat ägo), dels denna ståtliga teckning, som representerar Vreden (la Colère). I sin bok beskriver Le Brun hur denna känsla uttrycks (här i John Williams' engelska översättning från 1734): - - - When Anger seizes the soul, it is expressed by red and fiery eyes; the pupil wild and flashing, the eyebrows alike, either lifted up or depress'd; the forehead very frowning, with wrinkles between the eyes; the nostrils open and extended; the lips pressing together, the under one rising above the upper, leaving the corners of the mouth somewhat open, and forming a cruel and disdainful smile" (Charles Le Brun, A method to learn to design the passions, proposed in a conference on their general and particular expression, London 1734, s. 45.) - - - Franska originaltexten: "Lorsque la colere s'empare de l'ame, celui qui ressent cette passion, a les yeux rouges & enflâmés, la prunelle égarée & étincelante, les sourcils tantôt abattus, tantôt élevés l'un comme l'autre, le front paroîtra ridé fortement, des plis entre les yeux, les narines paroîtront ouvertes & élargies, les lèvres se pressant l'une contre l'autre, & la lèvre de dessous surmontera celle de dessus, laissant les coins de la bouche un peu ouverts, formant un ris cruel & dédaigneux" (s. 41).

Paris, Gustave Pellet, 1898. 8vo. 22 x 15,5 cms. [iv] + 204 pp. Illustrated with 13 original etchings by Legrand (including the one on front wrapper), each supplied also in a coloured impression. With some 200 wood-engraved illustrations in text. Text in French. No 92 of 160 copies on vergé paper with watermark "Louis Legrand". One of just 60 copies issued with an extra, coloured suite of the 13 etchings. Bound with wrappers in full red morocco richly gilt, inner gilt dentelles, top edge gilt, else uncut, marbled endpapers (Gustaf Hedberg, Stockholm). Provenance: [Frötuna manor, Uppland, Sweden], the book collection of Count Oscar Bernadotte af Wisborg (1890-1977), grandson of king Oscar II, or possibly his wife Marianne, née De Geer af Leufsta (1921-2018). Louis Legrand was a French artist of the "Belle époque", whose art is often compared to that of Toulouse-Lautrec (also published by Pellet).

Olja på träpannå, signerad: "Å. Nothberg 1922". 30 x 25,5 cm. Originalram. Ungefär samtida utställningsetikett a tergo med benämningen "Studie". Glaset är en modell som Simon Gate utförde för Sandvik / Orrefors omkring 1918-19. Målningen är mycket representativ för den s.k. Nya Sakligheten, ett nyklassiskt måleri som blomstrade under 1920-talet både i Sverige och internationellt med inspiration från såväl renässanskonst som franskt och danskt 1800-talsmåleri. Rörelsen var konstens motsvarighet till "Swedish grace" och utgör som så ofta en kontrast till vad som skett precis förut - i detta fall det vilt experimenterande 1910-talet. Birgitta Rapp ger en karakteristik, och samtidigt ett slags förklaring till föreliggande målning, i katalogen till utställningen av svenskt 1920-talsmåleri på Säfstaholm 2006: - - - "Le style Ingriste - Att inspireras av David och Ingres innebär att man vill måla traditionellt föreställande bilder, samtidsskildringar. Det är en hyllning till de klassicistiska reglerna. Linjen blir viktigare än färgen. En harmoniskt genomtänkt och balanserad komposition av vertikala och horisontella linjer får företräde framför konstnärligt experimenterande och abstraktioner. Detta sökande efter ordning i konsten är ett avståndstagande från fauvismens lekfulla deformeringar och kubismens prismatiskt sönderbrutna bilder. En naturlig förklaring till denna totalomvändning i konsten står också att finna i att man efter det första världskriget sökte avspänning och frid. De unga konstnärerna speglade i sin konst den längtan efter fred och ro, som präglade både samtiden och många enskilda människor som upplevt krigets ångest och fasor. Efterkrigstidens konst [...] gick således av flera skäl i klassicismens tecken och den får en kulmen under 1920-talet. Det tidiga 1900-talets första decenniers experimenterande konst är som bortblåst. I stället möts vi av en klassicistisk rörelse som är starkt internationell. [...] Det enkla livet, den nära hemmiljön, hemmets olika detaljer och de enskilda familjemedlemmarnas skilda sfärer blir återkommande motivområden, som skildras i målning efter målning. Det är en renässans för att skildra det mänskliga och ett nytt intresse för den episka bilden. Bildberättelsen blir dessa konstnärers nysakliga konstverk. Rumsuppfattningen blir tydlig och djupdimensionen återinförs i bilderna. - - - I ungrenässansens fotspår: Redan i Paris hade den italienska ungrenässanskonsten på Louvren dragit till sig de unga konstnärernas intresse under 1910-talet. Sedan det första världskriget upphört blev det möjligt att resa till Italien och se den italienska ungrenässanskonsten på plats. [...] Man sökte sina förebilder i den tidiga föreställande ungrenässanskonsten, som strävade efter verklighetsskildring och berättelse. [...] Man fann där en spröd form och en troskyldig humanism som verkade inspirerande. Konstnärerna sökte upp freskomålare som Giotto, Mantegna, della Francesca och Masaccio m. fl. Utmärkande för freskomåleriet är att teckningen, linjen och tekniken dominerar över det måleriska, dvs. samma faktorer som man sökte i franskklassicismen. Ljussättningen är reducerad och kontrasterna är få. Det är inget ljusdunkelmåleri utan klart avskilda färgplan. Figurframställningarna är litet stela, och fortsätter medeltidens bundna scheman. Flera av dessa drag blir utmärkande för det svenska nysakliga måleriet." - - - Åke Nothberg är inte känd som nysaklig målare, och är helt frånvarande från utställningarna av Nya sakligheten 1983-4 (Malmö Museum & Norrköpings Konstmuseum) och 2006 (Säfstaholm). Men rörelsen var allmän och Nothberg gjorde som sina konstnärskamrater, reste till Italien 1920 och målade sedan landskap, stilleben och porträtt, av vilka åtminstone de två sista hörde till genrens främsta motivkretsar. Detta varma stilleben från ungdomen, uppenbarligen hans bästa år som konstnär, uppvisar flera av nysaklighetens typiska drag: det precisa utförandet på träpannå, som åter börjat användas i större utsträckning. Den starka betoningen av teckning och komposition. Ett slags monumentalitet trots litet format. Samt inte minst den underförstådda markeringen mot 1910-talets formupplösta och oroliga experiment inom konsten. Det spröda glaset står som ytterligare en 1920-talsmarkör, och föremålen är inte betydelselösa, snarare märkligt utvalda och betydelsemättade. Erik Blombergs formulering om Otte Sköld - "hos Sköld förstummas människorna och tingen tala" - är en karakteristik av det nysakliga måleriet överhuvudtaget. Föremålen berättar ganska mycket om hemmet där de står och anslår en meditativ stämning. En läsfåtölj kan inte vara långt borta, och plöstligt blir en pipa, ett glas och en skål med tändstickor ett slags stilla humanistisk programmålning om ro, nuet, balans och eftertanke. Och inte utan livsglädje.

Olja på plåt. 23,8 × 35 cm. Osignerad. Möjligen målad i samband med att Zoll för 100 riksdaler utförde altarmålningen i den nybyggda Voxtorps kyrka i Värnamo pastorat. Den ersatte en medeltidkyrka som blivit för liten för församlingens behov och Zolls målning skall vara utförd 1846. Med två mycket nötta och tejplagade intyg bevarade a tergo: "Undertecknad har sett omstående tavla målad på koppar och föreställande tre Värnatyper på 1840-50-talen, och är den enligt min mening ett ungdomsarbete [!] av folklivsmålaren Kilian Zoll (f. 1818, d. 1860), vilken på sina resor i Skåne, Halland, Småland etc ofta brukade uppsöka och avmåla mera originella typer. Stockholm 26/11-36 / August Hahr". Det andra anonymt, maskinskrivet: "Denna tavla är säkerligen målad av Artisten [Kilian] Zoll, som [på] 1840/50 talet besökte Wernamo, där han målade flera porträtt av köpingens innevånare. Tavlan återger mycket träffande tre avsigkomna original på Wernmo [!] åbro, nämligen GyckleJösse, Skotten och Majasofia, mycket välbekanta för dåtidens Wernamobor." - - - Bilden har visserligen ett topografisk intresse, men dess största betydelse ligger i dess sociala dimension och de avbildade personerna. Det är en mycket ovanlig bild - man kan inte påstå att 1800-talets GyckleJössar, Skottar och Majasofior dominerar sin tids porträttkonst.

Akvarell. Osignerad. 25 x 19,7 cm. Bladet ngt gulnat. Originalram i mahogny med brännförgylld infattning. / Proveniens: Gåva av Amalia von Helvig till Erik Gustaf Geijer. Senare hos dennes dotterdotter Anna Hamilton Geete (1848-1913) och vidare till hennes systerson Adolf von Krusenstjerna (1891-1971) (not 1). / Litteratur: Omnämnt i Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, 2 (1909), sid. 271. / Ett fint minne från svensk romantik - Amalia von Helvigs porträtt av sin syster, tillkommet i Malla Silfverstolpes salong (och omnämnt i hennes memoarer), samt skänkt till Erik Gustaf Geijer! Systrarna von Imhoff var födda i Tyskland men tillbringade två längre perioder i Sverige och räknas därför ofta som tysk-svenska konstnärer. Amalia hade i sin ungdom i Weimar hört till kretsen kring Goethe och Schiller, som båda uppmuntrade hennes konstnärliga arbete. Flera tidiga smärre dikter trycktes i litterära tidskrifter och kalendrar såsom Schillers Musen-Almanach och Die Horen, och hennes äldsta dotter Charlotte bars till dopet av Schiller, med Goethe och Charlotte von Stein som faddrar. Amalia hade 1803 gift sig med den svenske vapenkonstruktören och artillerigeneralen Carl Gottfried von Helvig (1765-1844). Flytten gick till Stockholm följande år, och även Amalias enligt Malla Silfverstolpe "två värnlösa systrar", Marianne och Louise, följde med. Amalia von Helvig kom att bli ett viktigt inslag i det stockholmska kulturlivet och en länk till den tyska romantiken. Hon höll varje fredag salong i sitt hem för stadens kulturpersonligheter, vetenskapsmän och politiker, den s.k. Blå salongen, "en af de få verkliga 'salonger' i kontinental mening som Stockholm ägt" (Anna Hamilton Geete). Amalia von Helvig invaldes i Konstakademien 1804 och alla tre systrarna deltog i Akademiens utställningar under Sverigevistelsen, som varade till 1810 (not 2). - - - Föreliggande porträtt tillkom under Amalias och Louises andra - och långt viktigare - Sverigevistelse 1814-16, sedan de återkommit efter några år i Heidelberg. Mot slutet av denna vistelse tillbringade de några månader våren 1816 hos Malla Silfverstolpe i Uppsala, och det var nu som de gjorde sin viktiga bekantskap med bl. a. Geijer och Atterbom, med vilka de umgicks dagligen hos Malla under läsning, samtal, musicerande och tecknande, samt under utflykter till Uppsalas sevärdheter och Gamla Uppsala. Amalia följde även Geijers föreläsningar och tecknade flera fina porträtt av honom. - - - I sina memoarer, utgivna i urval 1908-11, nämner Malla tillkomsten i maj 1816 av detta mycket idealiserade porträtt föreställande Louise, och förklarar att det är Heidelberg och bron över floden Neckar som vi ser i bakgrunden (not 3). - - - Amalia von Helvig och Geijer hade mycket gemensamt och kom varandra nära - hur nära är omtvistat - och förblev livslånga vänner och korrespondenter. Geijer, vars förlovning med Anna Elisabeth Lilljebjörn tillåtits dra ut på tiden gifte sig slutligen med henne 1816, och Amalia återvände till Tyskland och bosatte sig i Berlin, där hon etablerade en av de viktigaste salongerna under det tidiga 1800-talet. "Till besökarna hörde författare, språkvetare, förläggare, diplomater och militärer, andra salongsvärdinnor och inte minst de svenska vännerna Atterbom, Silfverstolpe, Geijer och tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad. Hennes roll som inkörsport för svenska resenärer till Tysklands intellektuella nätverk kan knappast överskattas" (Jules Kielmann). - - - Louise gifte sig efter återkomsten till Tyskland med Ludvig Otto Fredrik (Ferdinand) von Kloch. Som gift fortsatte hon att måla endast under lediga stunder. Hennes make var rentav orolig att storasystern Amalia med sin intellektuella framtoning och verksamhet skulle påverka Louise i mindre huslig riktning. - - - Amalia von Helvig förblev hela livet en viktig svensk-tysk kulturförmedlare, och översatte både Atterbom och Geijer, liksom Tegnérs Frithiofs saga. Hennes många brev till Geijer och Atterbom utgavs 1950 resp. 1915. Atterbom tillägnade Louise von Helvig sin levnadsteckning över Hörberg (1817) med en lång inledande dikt på tyska om de gemensamma minnena från mötet i Uppsala. Amalias sjuårige son Bernhard som dog oväntat 1816 ligger begravd i Uppsala, i samma hörn av Gamla kyrkogården som Fröding. - - - (not 1) Gammal påskrift på bakstycket: "Friherrinnan Louise von Kloch f. Imhoff / (Porträttet måladt af hennes syster, Amalia von Helvig, f. Imhoff, samt skänkt åt Erik Gustaf Geijer.) 1817.) / Hans dotterdotterson Adolf von Krusenstjerna fick denna tafla i arf efter sin moster Anna Hamilton Geete, d. 8 nov. 1916", samt med en hänvisning till Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, del 2, sid. 271. - - - (not 2) I sina memoarer ger Malla Silfverstolpe en beskrivning av systrarna vid denna tid: "Amalia hade ej utmärkta anletsdrag, ej stora bländande ögon, men en fin fysionomi, vacker mun och vackert leende, en rak näsa och omväxlande uttryck i det lifliga ansiktet med de blå själfulla ögonen, en smärt, vacker gestalt. Marianne var lång och mager, icke reguliärt vacker, men hennes bruna ögon hade lif och känsla och det ljusbruna håret föll i naturliga, vackra lockar. Louise hade svart-brunt hår, som hon brukade slättbenadt i pannan med lockar bakom öronen, stora, sköna själfulla ögon, men hennes hy var mörk och hennes drag mindre fina än systrarnas. Ingen af de tre var skön, ingendera rätt hvit, men alla hade behag på olika sätt och alla hade sann bildning och medfödd talang. De tecknade väl och Amalia och Louise målade gärna och vackert". - - - (not 3) Mallas memoarer ger överhuvudtaget en mycket levande bild av umgänget mellan den intima uppsalaparnassen och systrarna Imhoff / Helvig i Mallas salong. Tillkomsten av detta porträtt är bara en detalj i en figurrik scen: "Aftnarna kommo alltid Geijer och Atterbom och läste högt, och läsningen gaf anledning till de lifligaste samtal. En gång, då Geijer läste sin Gustaf Wasa, afbröt Louise, tog boken ifrån honom och sade: 'Han förstår ju icke hvad han läser! Det är så vackert och han läser så kallt!' Emellanåt målade Amalia och Louise. Den förra, Louise's porträtt; fonden utgjordes af Heidelberg med slottsruinen och bron öfver Neckar. Man läste tillsammans Novalis' arbeten med ljuf glädje; flera saker af Goethe, Amalias 'Briefe über weiblicher Erziehung', som likväl voro och förblefvo fragment. Atterbom utgaf vid denna tid: 'Hörbergs lefverne, författadt af honom själf', med ett godt företal, och föreläste det för Amalia" (2:271). Systrarna intresserade herrarna på flera sätt enligt Malla: "Atterbom, som oändligen behagade sig i de intressanta ovanliga systrarnas sällskap, tycktes ibland tro sig vara kär i Louise. Det föreföll Malla dock så inbilladt; hon trodde ej, att Atterbom rätt kunde bli kär. Hans eget rika jag uppfyllde därtill alltför mycket både känsla och fantasi. Han föreföll henne som en etherisk varelse utan kön och kropp. Johan Henrik Schröder däremot hade en andaktsfull beundran för systrarna, som intresserade Malla hos den blyga, hvita unga mannen. Aldrig betraktade han Louise Imhoffs porträtt utan med ihopknäppta händer. Geijer var förlofvad med mamsell Anna Lisa Lilljebjörn i hans hembygd Värmland; men aldrig talade han om den frånvarande fästmön, och Malla tyckte, att han var en kall fästman" (2:272). Även Tegnér anslöt vid ett tillfälle, men motsvarade inte riktigt de höga förväntningarna: "Den 23 maj kom Geijer till Amalia och medförde Tegnér, som öfver en dag var i Uppsala. Han var tyst; man var dock intresserad att göra den ädle skaldens bekantskap, men hans personlighet föreföll dock ej så som de hade väntat. Han var blond, hade vackra drag, men lättja och vällust tyckte Malla vara det rådande uttrycket hos den märkvärdige mannen" (2:274). Tegnér och Amalia hade dock fortsatt kontakt brevledes i anslutning till utgivningen av Frithiofs saga, som Amalia von Helvig delvis fick läsa i manuskript. Hon utgav en av de tre tyska översättningar som utkom 1826, och hade självkänsla nog att även föreslå ändringar i den svenska texten.

Två akvatint-etsningar. 18 × 30 cm resp. 17,5 × 30 cm. (Bladstorlek 24,5 × 34,8 resp. 24,5 × 38 cm.) Motiven omgivna av flera ramlinjer, en bård akvarellerad i gult. Välbevarade exemplar. Signerade i plåten: "Dessiné par L: M: / Gravé en lavis par J. Gillberg" resp. "[...] par C. G. Gillberg". Litteratur: E. & C. Hultmark & C. D. Moselius, Svenska kopparstickare och etsare 1500-1944 (1944), s. 116, 117. | Gunnar Jungmarker, "Beskrivande förteckning över Jacob Gillbergs gravyrer", Meddelanden för grafisk konst, 8 (1929), kat. nr 48. | Jfr. Carl David Moselius, Louis Masreliez (1923), s. 94-95 & s. 220 (bilaga III:C, kat. nr 3). Tillsammans i ny ram, förgylld med bladguld. Syrafri passepartout. Den tidigaste interiör som Masreliez utförde för Gustav III är från 1785-86, det s. k. yttre divansrummet eller divansförmaket på Stockholms slott, en entresolerad salong i kungens lilla våning. Det var det första rummet i pompejansk stil i Sverige. Dessa två gravyrer av Gillberg far och son återger de centrala rektangulära motiven ur fondväggens pannåer. Masreliez' originalteckningar finns bevarade i Nationalmuseum, den ena med konstnärens påskrift: "Peint au Chateau du Roy en Stockholm en 1785 par L. Masreliez / ce dessin est gravé par le Professeur Gilberg".Även Masreliez' väggmålningar har bevarats, men inte på sin ursprungliga plats. De ingick i en rekonstruktion av divansförmaket som ställdes ut på Stockholms slott 2006.

Paris, Gustave Pellet, 1901. 4to. 26,5 x 19 cms. [iv] + 104 pp. With 20 original engravings (16 in colour including the one on front wrapper, and some in the text), each engraving with an additional proof. 40 illustrations in text, engraved in wood by Lemoine. Text in French. No 56 of only 130 copies, printed on heavy vélin d'Arches paper, with an extra suite of proofs in black of each engraving. Bound with wrappers in full red morocco richly gilt, inner gilt dentelles, top edge gilt, else uncut, marbled endpapers (Gustaf Hedberg, Stockholm). Provenance: [Frötuna manor, Uppland, Sweden], the book collection of Count Oscar Bernadotte af Wisborg (1890-1977), grandson of king Oscar II, or possibly his wife Marianne, née De Geer af Leufsta (1921-2018). The most sought-after luxury book with illustrations by Louis Legrand, French artist of the "Belle époque", whose art is often compared to that of Toulouse-Lautrec (also published by Pellet). Legrand's prints "especially provide a sense of decadence; they have been compared to those of Henri de Toulouse-Lautrec, though his drawings of the Moulin Rouge, the can-can dance and the young women of Montmartre preceded Toulouse-Lautrec's paintings of similar scenes. He made over three hundred prints of the night life of Paris. They demonstrate 'his remarkable powers of observation and are executed with great skill, delicacy, and an ironic sense of humor that pervades them all". - - - Mahe, Bibliographie des livres de luxe de 1900 à 1928, III, 202.

Olja på duk, fäst på pannå. Signerad i övre högra hörnet: "Nordström". 37 × 33 cm. Bred ekram. Proveniens: Bukowskis, 2011 ("mansporträtt"). "Med pipskägg och blont polkahår inträdde Karl Nordström som knappt 20-årig vid FrKA:s principskola" skriver Barbro Schaffer i Svenskt biografiskt lexikon. Detta tidiga självporträtt visar konstnären under dessa tidiga studieår i Stockholm, jämför exempelvis det porträttfotografi av Axel Lindahl som återges på sid. 194 i Karl Nordström, konstnärernas konstnär (2014). Ett par andra porträtt är intressanta som jämförelsematerial. Nordströms eget tecknade porträtt av den 21 december 1876 (SPA 1949:171) - närmast en rätt amatörmässig karikatyr av honom själv som elev på Konstakademien - måste vara ungefär samtidigt och överensstämmer med avseende på frisyr och skägg. Redan Christian Kroghs porträtt av Nordström i Grèz 1882 visar honom kortklippt och Richard Bergs porträtt av 1885 (SPA 1960:200) visar honom flera år äldre, med något mindre hår på hjässan. - - - Karl Nordström utförde relativt få porträtt, de som finns föreställer framförallt hans närmaste.

Blyertsteckning. 32 × 39 cm. Osignerad. Dateringen i bläck a tergo. Inramad. Proveniens: Jean Bolinder (1813-1899), hans auktion, Bukowskis, 16-17 maj 1899. Där inköpt av Ludvig Broomé, därefter i arv till civilingenjör Gösta Broomé, Stockholm. (Hans samling av Linnerhielmbilder ställdes till Örjan Lindbergers förfogande för en uppsats om Linnerhielms naturskildring i Ord och Bild 1939 och omnämns på s. 454.) I Stockholms stadsmuseum finns Johan Sevenboms version av ungefär samma motiv, drygt 20 år tidigare (1765).

Kolteckning på papper, spår av rödkrita. 42,5 × 65 cm. Ny förgylld ram, syrafri passepartout med målade ramlinjer. Proveniens: Christoffer Eichhorn (nr 1299) | Emil Hultmark | Carl David Moselius. Litteratur: Carl David Moselius, Louis Masreliez (1923), s. 77-78 & 211 (nr 17), avbildad s. 77. Moselius upptar teckningen som nr 17 i sin förteckning över ett urval (89 st.) av Masreliez' fria kompositioner, av vilka endast 5 anges vara i privat ägo. "Mellan palmer står Apollo med lyran, pekande på den bundne Marsyas, som flås av satyrer, t.h. grupp av nymfer, dryad och flodgud." Utställd: Stockholm, Nationalmuseum, Louis Masreliez, februari-mars 1949, kat. nr 29. Dessa fria kompositioner, som till större delen stamma från Masreliez' rikaste år, höra till det yppersta i hans produktion, ja, i vår svenska konst överhuvud och äga, jämte sitt stora och omedelbara skönhetsvärde, även ett mänskligt uttrycks­värde av rang", skriver Moselius. Han daterar Apollo och Marsyas till början av 1770-talet: "Även från de första åren i Italien, från Bologna-perioden m.a.o., har Masreliez lämnat efter sig ett tillräckligt stort antal teckningar, för att vi utan alltför stor svårighet skola kunna rekonstruera gången av hans utveckling. Formen blir under dessa år fastare och mera genomarbetad, stilen fylligare, tyngre och mer plastisk. Den franska karaktären får dessutom vika för en alltmera italiensk hållning. Det är uppenbart att Carraccierna, med sin på anatomisk kunskap rika konst, väsentligt stimulerat Masreliez' intresse för och studium av den nakna människogestalten. Strax från början av 1770-talet stammar Apollo och Marsyas, som redan äger den nya tonen, men ännu bevarat en viss ungdomlig vekhet och grace.

Olja på duk, fäst på pannå. 39,5 × 31 cm. Osignerad. Inramad. Tidigare odokumenterat porträtt ur konstnärens kvarlåtenskap. Den intensiva självporträtt-posen är omisskännlig. Sällsam är bildens ljusa men samtidigt melankoliska stämning. I sin artikel om Lybeck i Svenskt konstnärslexikon talar Emmy Melin om den stränghet och det asketiska allvar som kännetecknade hans måleri, en motpol till hans dramatiskt friare teckningskonst. Lybeck såg sig själv framför allt som målare och gladde sig föga åt att räknas till Sveriges främsta tecknare. Men det är framför allt så han är känd idag, och som en av våra mest framstående bokkonstnärer. Till de mest kända uppdragen hör illustrationerna till Boccaccio (Decamerone, 1918-1922) och Selma Lagerlöf (Nils Holgerssons underbara resa, 1931). - - - Bertil Lybeck var notoriskt dålig på att signera och datera sina målningar. Färgskalan och stilen i detta odaterade självporträtt tyder på att det kan vara utfört under hans studieår på Camberwell School of Arts and Crafts i London 1905-08. Mindre troligt - på grund av dess höga kvalitet - är att det rör sig om det självporträtt i olja som Lybeck målade redan före Englandsvistelsen och som utställdes på minnesutställningen 1952. (Det porträttet inleder katalogens avdelning med måleri som nr 182 med avbildas inte.) - - - Lybeck var 1920-1924 gift med Siri Derkert och tillsammans fick de döttrarna Liv och Sara. Man behövde dock inte som Derkert vara frånskild från Lybeck för att få uppleva hans svåra sidor. I sin memoarbok Mitt livs lapptäcke skildrar konstnärinnan Lena Börjeson sina Parisår på 1910- och 20-talen och konstnärshuset "Maison Watteau", där Lybeck hyrde en ateljé. Hennes kapitel om deras vänskap ger en fin och inträngande karakteristik av den lynnige och krävande Lybeck, som konstnär lika arbetshämmad som begåvad.

Olja på duk. Signerad: "Blommér px 1842". 30 × 24,5 cm. Gammal påskrift a tergo: "Porträtt af Gustaf Daniel Eurenius, 24 år gammal, måladt af hans kamrat på målarakademien Blommér 1842". Förgylld originalram (med dekor av blommor). / Proveniens: Föremålets son, fil. dr. Axel Gustaf Julius Eurenius (1847-1927), senare hos Elsa Eurenius, Björnvägen 12, Lidingö (1967). / Utställd: Stockholm, Kungl. Akademien för de fria konsterna, 1843 (troligen ett av de tre "portraiter" som utställdes av Blommér det året). / Litteratur: Gustave Thomæus, Nils Jakob Blommér (1922), s. 19 (avbildad, fig. 11) & s. 75 (nr 31 i verkförteckningen). / Arkiv: Registrerad och fotograferad av Svenska Porträttarkivet, Nationalmuseum (2 juni 1967) med inventarienummer 1967:271. Gustaf Daniel Eurenius tillhörde den skånska grenen av en vittförgrenad, ursprungligen ångermanländsk släkt. Hans far Carl Abraham Eurenius (1778-1848) var född i Jämtland och var på mödernet släkt med den berömde lunda­orientalisten Matthias Norberg, född i Nätra i Ångermanland. - - - Vännerna Blommér och Eurenius hade påbörjat sina konststudier för Magnus Körner i Lund. Båda var talangfulla; Blommér fick tidigt porträttbeställningar och Eurenius tecknade och litograferade bland annat skånska folktyper, marknadsscener och karikatyrer av professorerna. De två kom ungefär samtidigt till Stockholm och Konstakademien i slutet av 1830-talet. Detta vackra kamrat­porträtt är från den tiden. - - - De unga konstnärerna var nästan jämnåriga, här 26 respektive 24 år gamla. Blommér visar att han utvecklats till en framstående porträttmålare: "Under 1842 och 1843 tillkommo flere porträtt, av vilka de flesta visa en betydligt ledigare penselföring än de föregående. Ett präktigt sådant föreställer Blommérs akademikamrat, sedermera godsägare G. D. Eurenius. Det något torra och kantiga, som eljest märkes i Blommérs tidigare porträtt, är borta, och det vackert tecknade huvudet framträder mjukt mot bakgrundens varmt bruna ton" (Thomæus). Ytterligare ett år senare (1844) målade Blommér det enastående stora porträttet av Portugals attaché Loureiro med sin sexårigadotter Anna (Gripsholm). - - - Men bådas konstnärsbanor blev korta. Eurenius lämnade konsten redan kort efter akademitiden och övergick på familjens önskan till lantbruk. Hans strängt religiösa hustru skall ha ansett måleri för synd och fått hans arbeten brända. Blommér gick bort endast 36 år gammal i Italien - nygift - i sviterna av lunginflammation. Han har förblivit ett av de främsta namnen i svenskt romantiskt måleri, känd inte minst för Älvdansen (1850, Nationalmuseum). Han ligger begravd i Cestius­pyramidens skugga på protestantiska kyrkogården i Rom.

Porträttbyst i brons, utförd 1930. Sockel i kalksten. Utan signatur eller gjutarmärke på den synliga delen. Höjd 31 cm, 44 cm med sockel. Proveniens: Familjen Simonsson till 2023 (Bukowskis). Skulpturen är utförd i Stockholm under Sjögrens tid som lärare på Konstakademien; exemplaret anges i en utställningskatalog från 1935 tillhöra fru Ingrid Simonsson och ställdes senare ut på Sjögrens minnesutställning 1975. Ett bronsexemplar ägdes också av Conrad Pineus (1872-1945) och visades på utställningen av hans konstsamling på Konstakademien 1944 (nr 246 i katalogen). Det är dock inte upptaget i den omfångsrika katalogen över samlingen från 1940, som bl. a. innehöll en stor samling målningar av Simonsson. Simonsson själv gick bort sensommaren 1938 och ägde troligen det exemplar i gips som också fanns i familjen tills nyligen. Ett exemplar i terracotta finns i Borås konstmuseum. - - - Utställd & avbildad (detta exemplar): Birger Simonsson [&] Nils Sjögren. Konstakademien, Stockholm, november 1935, nr 169 i katalogen, avbildad helsida sid. 23. / Nils Sjögren. Minnesutställning. Konstakademien, Stockholm, 4-26 oktober 1975, avbildad helsida sid. [52], daterad 1930. Sjögrens porträtt av målaren Birger Simonsson är ett verkligt fint vänporträtt och fångar mycket av föremålets inte helt lätta karaktär - Simonsson var intelligent, stridbar och kvick, men samtidigt "överkänslig, ömtålig, ytterst sårbar" för att citera Pär Lagerkvist. Sjögren och Simonsson var vid denna tid lärare på Konsthögskolan i skulptur respektive måleri och blev samtidigt oskiljaktiga utställningskamrater, bl. a. med en vandringsutställning i Västsverige 1933-34 (Borås, Göteborg, Halmstad) samt på Konstakademien 1935. - - - Nils Sjögren hör till våra allra mest framstående skulptörer men är ändå relativt okänd, trots att han hade många stora offentliga uppdrag. Förklaringen torde vara att han till skillnad från många andra undvek att stöpa sin oeuvre i en tydlig stil, ett dekorativt manér som hade kunnat stärka hans varumärke och ge honom den breda popularitet som skapas av omedelbar igenkänning. Hans skolning var klassisk och delvis fransk (studier för Bourdelle och Christian Eriksson), och som betraktare måste man imponeras av hans människoskildringar, som är av enastående kvalitet och uttrycksfullhet, lågmälda och samtidigt kraftfulla. Det här huvudet är utfört 1930, dvs samtidigt som Sjögren arbetade med sin välkända helfigurskulptur i Uppsala av polarforskaren Finn Malmgren, som stupat 1928 under Umberto Nobiles nordpolsexpedition med luftskeppet Italia. - - - Utöver stora offentliga skulpturer, däribland torgbrunnar i Kalmar, Skara, Borås, Enköping och Malmö, har Sjögren även gjort en del dekorativa arbeten. Ett av dem uppmärksammades ganska nyligen, nämligen ett av dörrhandtagen till Stadsbiblioteket i Stockholm, föreställande Eva, som försvann vid en stöld 1975 och återbördades till biblioteket 2021. Ärendet figurerade både i Antikrundan och i pressen, och fick en extra knorr sedan fastighetskontoret gav upphittaren en reklamkaffekopp i hittelön trots att skulpturen värderats till en kvarts miljon. - - - Bohuslänningen Birger Simonsson (1883-1938) hörde till modernismens introduktörer i Sverige. Efter studier hos Matisse tog han tillsammans med bl. a. Grünewald och Leander Engström initiativ till konstnärsgruppen De unga, som 1909-1911 begick de utställningar på Hallins konsthandel i Stockholm som utgjorde modernismens intåg i svensk konst. Simonsson förknippas ofta med sin vän Gösta Sandels, med vilken han var bosatt i Kungälv några år på 1910-talet.

Olja på duk. Signerad "I A Hallgren". Odaterad, c. 1840. 70 × 55 cm. I handbokslitteraturen benämns Hallgren "yrkesmålare i Stockholm" och "målarmästare". Han hade studerat vid Konstakademien och belönats med såväl jeton i antikskolan (1835) som de Ribbingska och Meijerska medaljerna, och ställde ut på Akademiens utställningar 1838, 1840 och 1843. Hallgren identifieras inte med någon yrkestitel i katalogerna, utan med sin adress: Nybrogatan n:o 18 resp. Nybrohamnen n:o 24. Han fick 1843 den unge Bengt Nordenberg till gesäll, och ledde honom vidare på konstens bana med en rekommendation till Konstakademiens elemantarskola. - - - Att stöta på en av Hallgrens stafflimålningar hör inte till vanligheterna, och upplevelsen är en smula överrumplande. Både föreliggande stora duk och ett porträtt av G. H. von Görtz i Sörmlands museum (1835) är verkliga uppvisningar i finmåleri, och man påminns om belöningarna som Hallgren erhöll under sin elevtid. Man förstår att han i yngre år aspirerade på en glansfullare bana än dekorationsmålarens, och använde akademiutställningarna som ett forum för att visa vad han var kapabel till. Hans styrka tycks ha varit utförandet snarare än nyskapandet av motiv, och han ställde inledningsvis ut kopior efter van der Neer (en av de holländare som kopierats mest), Wouverman, Carlo Dolce och Rembrandt. Men strax var alla hans bidrag "original" eller "efter naturen", och rentav porträtt. Ett bidrag till utställningen 1840 väcker särskilt intresse med tanke på föreliggande målning, "Skol-gosse läsande sin lexa", som att döma av katalogtexten var en serie målningar, "original-etyder efter naturen målade i olja". - - - Den här målningen är ett uppvisningsnummer på flera sätt. Formatet är anmärkningsvärt stort och detaljmåleriet ambitiöst. Ett ytterligare moment när det gällde att spänna bågen var att mäta sig med äldre konst eller låna dess motiv, och här ges omedelbara associationer till de underbara målningar av Chardin som föreställer barn som bygger korthus eller snurrar på snurror. Eller kanske var förebilden någon av Pehr Krafft den äldres barnmålningar, t. ex. den från 1783 som föreställer hans egna barn i en liknade scen? Hallgren låter till och med en gustaviansk stolsrygg framskymta bakom pojken. Men målningen är ändå väldigt litet rokoko och mycket 1800-tal, om än utan genremåleriets sentimentala inslag. Korthuset är ett ambitiöst projekt med duktigt många bitar, och scenen är inte bara rörande eller lekfull. Det är något nyttigt och bokstavligen nybyggaraktigt i pojkens pyssel. Inte alltför långt ifrån hans kammare pustade ångbåtar och surrade telegraftrådar, och järnvägen låg bara tio år i framtiden.

Olja på pannå, stämplad Paris a tergo. Signerad: "W Feron". 55 × 37,8 cm. Pannån ngt buktande. Odaterad, men utförd i Frankrike på 1880-talet. Proveniens: I konstnärens familj till 2009. Tidigare odokumenterad. När det gäller 1800-talets måleri är det ofta studier och skisser vi finner levande och friska idag, snarare än det tillrättalagda ateljémåleriet. Studierna har inte varit avsedda för publikens blickar och har sällan tillåtits överleva. Men när de bevarats är det ofta där vi kommer konstnären och hans upplevelse som närmast. Det gäller i hög grad denna fina friluftsstudie från norra Frankrike, som förblivit i konstnärens familj tills helt nyligen och bär små spikhål i hörnen efter att ha varit uppsatt i hans ateljé. - - - William Féron var född i Stockholm av en nordfransk släkt som inflyttat till Sverige 1818. Han studerade på Konstakademien i slutet av 1870-talet och reste därefter till Frankrike där han ingick i den svenska konstnärskolonin i Paris. - - - Frånsett en Italienresa med Carl Skånberg 1882 tillbringade Féron större delen av 1880-talet i Frankrike, och förlade ofta sina målarutflykter till Normandie. Sommaren 1881 bildade han exempelvis en målarkoloni i Lyons-la-Forêt tillsammans med Karl Nordström, Allan Österlind och Robert Thegerström. Féron själv arbetade senare under sommaren i Saint-Jouin ute vid kusten. - - - Féron ägnade sig i Frankrike framför allt åt friluftsmåleri "i anslutning till italienaren Giuseppe de Nitti's av impressionismen ytterligt påverkade stil" (Gösta Lilja). Han anslöt sig 1885 till opponentrörelsen mot Konstakademien och deltog samma år i opponenternas utställning i Stockholm med en lyrisk stämningsbild, 'Ung flicka i trädgården'. Den inköptes 1894 till Nationalmuseum, men då var konstnären redan borta. Han hade kort dessförinnan tagit sitt liv, endast 35 år gammal.

Olja på duk. Signerad: "Sandberg". Skrivet a tergo på en etikett: "B. E. Fogelberg sign. Sandberg". 27,5 × 22,5 cm. Förgylld originalram. Proveniens: Troligen i konstnärens ägo till åtminstone 1831. | C. F. Lindberg, Stockholm 1898. Arkiv: Svenska porträttarkivet, Nationalmuseum, 1937:1909. Utställd: Stockholm, Konstakademien 1822 (troligen). Konsthistorien rymmer många ungdomliga opponentrörelser. En sådan ägde rum på 1810-talet då Johan Gustaf Sandberg, Bengt Erland Fogelberg och Johan von Breda gjorde uppror mot de gammalmodiga undervisningsmetoderna på Konstakademien genom att 1814 bilda Sällskapet för konststudium och anordna en fri modellskola. I detta betydelsefulla vänporträtt möts två av rörelsens huvudpersoner, skulptören Fogelberg porträtterad av målaren Sandberg. Det är ett intensivt ungdomsporträtt av Fogelberg som utfördes innan han 1820 lämnade Sverige för att efter ett år i Paris bosätta sig i Italien. Vid denna tid bodde vännerna i samma hus på Norrmalm, f.ö. samma byggnad där Per Henrik Lings undervisningsanstalt för gymnastik och fäktningskonst var belägen (Jens Lorenz Beeken, Dagbog, paa en Reise i Sverrig [1818], Kjøbenhavn 1820, sid. 79). I Statens porträttsamling på Gripsholm finns en mindre replik av porträttet, daterad 1831 (23 × 18 cm. Gripsholm nr 1975. Mauritz Beijerstein, Johan Gustaf Sandberg 1782-1854 (1928), kat. nr 111). Den torde ha varit förlaga till Sandbergs porträtt av Fogelberg i planschverket Galleri af utmärkta svenska lärde, vitterhetsidkare och konstnärer från Gustaf I:s tid till närvarande tid (Stockholm [1835]-42). (Porträttlitografin av Fogelberg, nr 94, är daterad 1840 och uppges i texten felaktigt vara utförd efter ett original av Södermark. Misstaget beror antagligen på att just Södermarks porträtt följer som nr 95.) Sandberg diskuterar projektet och nämner föreliggande porträtt i ett brev till Fogelberg redan 1827: "Jag håller nu på att måla mina samtida skickligaste artister, musici och lärda i samma format som det portrait [av dig] jag målade innan du reste. Forsell har i tanke att gravera dem". (Citerat efter Beijerstein sid. 103.) - - - De tre upprorsmännen framträder även i ett välkänt grupporträtt av Sandberg från 1815, hans finaste arbete i genren. Tavlan utstrålar "förtätad stämning av Sturm und Drang" (Sven Erik Noreen i Svenskt konstnärslexikon, 5 (1967), sid. 34) och föreställer de sammansvurna inbegripna i ett allvarligt samtal, förenade likt grekiska krigare emot etablissemangets tyranni. - - - Fogelberg hör till Göteborgs stora söner; han föddes i staden och efter sin bortgång i Trieste åtefördes hans stoft till Göteborg, där han 1862 begravdes på Östra kyrkogården.

Paris, Maeght editeur, 1950. 23,5 x 34 cm. Med 5 etsningar. Textens 11 anfanger också utformade av Braque. Nr 75 av 100 exemplar. Tryckt på papier d'Auvergne. Kolofonen (belägen i bokens början) signerad av konstnären i blyerts: "G Braque". Den oskurna inlagan i falsade ark i förlagets pergamentband med målad titeltext på frampärmen. I ett ytterst svagt nött skjutfodral. Proveniens: Georg Svensson (1904-1998), framstående samlare av konstnärligt illustrerade böcker; sjuttioårsgåva av honom 1987 till vännen och kollegan Gerard Bonnier (1917-1987). Med den senares exlibris, en etsning av Bertil Bull Hedlund föreställande basaren på Norrbro. Medan exemplaret ännu var i Georg Svenssons ägo ställdes det ut på "Hundra illustrerade böcker ur en privatsamling" (Kungl. Biblioteket 1980), nr 37 i katalogen: "Den tibetanske 1000-talsmystikerns sånger, nyöversatta till franska, illustrerades av Braque med fem etsningar, som varierar ett av konstnären älskat tema, den flygande fågeln. Braque gjorde också dekoren till den ganska originella typografin." Dora Vallier, Braque, 63. The Artist & the Book, 36. Castleman, Century of Artists Books, s. 116. Jetsun Milarepa (ca 1052-1135) var en av Tibets mest kända yogier och poeter, och betydelsefull inom Kagyu-skolan inom tibetansk buddhism.