Search Results

Uppsala, J. Edman, 1777. 8:o. (8),792 s. Häftad och oskuren i solkigt samtida gråpappomslag, det främre nästan loss. Ryggpappret sprucket på många ställen och saknas delvis. Häftningen är lite lös. Lätt bruntonad och med enstaka fläckar. Avrivet hörn på s. 55-56 och en del andra små pappersförluster och revor. Rest av liten tryckt pappersetikett på ryggen från Bergshammarsbiblioteket. Smutstitelbladet klippt i yttermarginalen och med Sten S:son Ankarcronas namnteckning från 1924. Bring Itineraria svecana 56. Warmholtz Bibliotheca historica Sueo-Gothica 8320, noten. Setterwall Svensk historisk bibliografi 1803. Det engelska originalet, ”A journal of the Swedish ambassy, in the years M.DC.LIII. and M.DC.LIV”, trycktes först 1772. Översatt till svenska av Uno von Troil, som enligt Warmholtz, ”uti en och annan anmärkning sökt rätta engelska författaren; men lemnat långt flere des misstag och andre oriktigheter opåtalte”. Syftet med resan till Sverige var att förhandla fram ett freds- och vänskapsavtal med drottning Kristina och rikskanslern Axel Oxenstierna mellan England och Sverige, vilket Whitelocke också lyckades med. Han förde en detaljerad dagbok över allt han upplevde, inklusive sina samtal med Kristina, som förberedde sin abdikation och konvertering till katolicismen. Han lät även göra en enkel engelsk grammatik åt drottningen och svarade på hennes många frågor om de politiska förhållandena i England, Skottland och Irland. Kristina erhöll några ridhästar i gåva och Bulstrode Whitelocke fick 25 renar, som han först tänkte skicka hem till Cornwall, med tillhörande renskötare. Fast samerna vägrade resa till England. Renarna ställdes i en hage utanför Uppsala där 15 åts upp av vargar och resten dog av sig själva. Innehåller även en längre skildring av ett uppehåll i Göteborg och en intressant beskrivning av resan upp genom Västergötland, där Whitelocke blir serverad kött från självdöda kor både i Kullings-Skövde och Norra Vånga. Senare i boken återkommer han flera gånger till strapatserna under resan från Göteborg. Han for sjövägen tillbaka från Stockholm till England.

Växjö, J. P. Lönnegren, 1846. 12:o. 24 s. & 1 utvikbar litograferad plansch. Häftad i trevligt gult tryckt omslag. Fint ex. Hebbe Den svenska lantbrukslitteraturen 1020. Nya upplagor utkom 1850 och 1851. En norsk utgåva trycktes 1853. Både främre omslag och titelsida pryds av en trevlig vinjett föreställande en bikupa omgiven av olika lantbruksredskap och framför det hela en uppslagen bok med texten: ”Ora et labora”.

Sthlm, C. Deleen, 1804. 8:o. (2),301,232-34,305-29,(1 blank,1) s. Ngt nött samtida hfrbd med guldornerad och blindpressad rygg, brun titeletikett och gula snitt. Pärmen lite skavd vid ytterfalsarna. Pärmhörnen stötta. Inlagan genomgående ganska lagerfläckig och med en eskalerande fuktrand från s. 210 till slutet. Med Lidingsbergs exlibris och oläsliga initialer under detta. Översattes till tyska 1811 och engelska 1973 med undertiteln ”The travel diary of an industrial spy”. Eric Thomas Svedenstierna (1765-1825) var bergsvetenskapsman, övermasmästare och direktör över tackjärnsblåsningen och stångjärnssmidet i riket. En tid arbetade han med färdigställandet av slussarna vid Trollhättan. Han var den första redaktören för ”Jernkontorets annaler” och gav även ut ”Samlingar i bergsvettenskapen” (1806-12) samt ”Några underrättelser om engelska jernhanteringen” (1813). Han ägde en värdefull mineralsamling som efter hans död förvärvades av kronprins Oskar som skänkte den till Uppsala universitet. Resan 1802-03 gjordes med understöd av Brukssocieteten för att studera Storbritanniens järnindustri. Boken ger vid sidan av besöken vid järnverk, gruvor och industrier även många ögonblicksbilder av samhället och levnadsvillkoren i Storbritannien. ”Svenskt biografiskt lexikon skriver: ”S har på senare tid satts in i ett större sammanhang, som en av de svenskar som tidigt och möjligen före britterna själva uppmärksammat Englands ledande roll under industrialismens genombrott i början av 1800-talet. S såg mycket tydligare än tidigare svenska Englandsresenärer med bergsbruket som huvudintresse kopplingen mellan industri och handel, respektive teknik och arbete. Han kan sägas vara en svensk representant för upplysningen och dess tro på människans vilja och förmåga att förbättra sina liv. Framstegstanken är tydlig, teknikens utveckling är för S ett steg mot något bättre. Medan man tidigare samlat fakta för att lära sig, skaffade sig S fakta som underlag för en diskussion på hemmaplan om en ofrånkomlig förändring av svensk järnframställning – dess industrialisering”. Lidingsberg är en gård på Lidingö, vilken sedan 1830-talet tillhört familjen Wedberg.

Uppsala, Leffler och Sebell, 1841. 4:o. (2),43 s. Häftad i något nött tryckt omslag med flera revor. Vikta hörn. Från Ericsberg. Jämför Marklin Catalogus disputationum 16-20 för den akademiska avhandlingsserie som detta arbete bygger på. Forsbom Litteratur om Hälsingland s. 184. Utkom även som akademisk avhandling. Respondenter var Rich. Mich. Ehrenborg, Adam Ferdinand Wessman, Gustaf Adam Wilhelm Ehrengranat, Harald Ludvig Grundberg och Carl Edvard Grundberg. Detta är den äldsta samlade uppteckningen av dialektord från Hälsingland och bygger på ett manuskript skänkt 1803 till Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala av rektorn i Gävle Pehr Boling. Lénström har ur detta manuskript uteslutit alla de ord som återfinns i Ihres dialektlexikon. I företalet passar Lénström på att nämna att hälsingeorden i Almquists ”Svensk språklära” så gott som uteslutande är hämtade ur Ihres arbete. Även dessa har Lénström låtit utgå ur sitt arbete. Förutom en mängd dialektala ord bjuds också på talesätt som ”stundom svängen stundom sprängen” (”ibland svält ibland öfverflöd”) och ”taga lössen till råds” (klia sig i huvudet) samt kraftuttryck som ”Ni sitt i helvete och smid spik” (”svaras, när man blir kallad ni”).

Sthlm, Kongl. tryckeriet 1777. 4:o. (10) s. Tagen ur band. Lös i häftningen och lite snett och snävt skuren i övre marginalen. Enstaka småfläckar.

Jönköping, N. E. Lundström, 1826. 8:o. 16 s. Häftad. Svagt litet hörnveck i titelbladet. Bra ex. Trycktes första gången i Göteborg 1825 med titeln ”Christlig predikan på nyårsdagen. Af den för sitt christendoms nit widtbekante vice pastorn Lars Linderot, i lifstiden comminister i Tölö församling af Götheborgs stift”. Lars Linderot (1761-1811) var präst och väckelsepredikant. Åren 1802-11 var han verksam som komminister i Tölö församling, utanför Kungsbacka. Han finns representerad i 1986 års psalmbok med två verk (nr 265 och 266).

Sthlm, P. A. Norstedt & söner, 1863. 8:o. Extra litograferat titelblad,(4),242,(2) s. Texten inom ramtryck. Gråviolett oklbd med pressförgylld frampärm och rygg samt blindpressade ramar på pärmarna, etikettsignerade av I. Elkan, Stockholm. Ljusgröna för- och eftersättsblad. Ryggen blekt mot brunt. Främre innerfalsen lite sprucken. Det tryckta titelbladet har två små revor och veck i nedre marginalen. Ur Arne Nilssons bibliotek. Innehåller bland annat ”Heidi, Gylfes dotter”, ”En vikingasaga”, ”Hafsfrun” och ”Tre nätter”. ”Den samling dikter, som härmed öfverlemnas åt allmänheten, har förut varit bekant och tillgänglig blott för en enskild krets. [...] I öfrigt har författaren icke haft tillräcklig tid att söka undanrödja de formella ojemnheter och brister som vidlåda dessa anspråkslösa alster af stundens ingivelse”. Isak Elkan (1828-94) startade sitt eget bokbinderi i Stockholm 1852. Det var specialiserat på förlagsband med guldpressning och Albert Bonniers förlag var en viktig kund.

Nyköping, P. Winge, 1799. 8:o. 110 s. Ngt nött samtida hfrbd med guldornerad rygg och röd titeletikett i glättad papp. Ryggen flammig, delvis blekta och fläckiga pärmar. Ganska fläckigt och solkigt ex. med fuktränder. Titelbladet fläckigt och med flera revor. Några lagningar i inre marginalen på s. 4-5 och 12-13. Bortrivet hörn på s. 49-50, bläckfläckar på s. 84-86 och brun fläck på s. 101. Översättning i sammandrag av Leonhard Johan Chenon. Originalet, ”Cécile, fille d’Achmet III, empereur des Turcs, née en 1710” utkom första gången 1787 i två volymer.

Uppsala, 1914. XVI,186 s. Bra brunt hklbd med guldlinjer upp- och nedtill på ryggen och stänkta snitt. Med Samuel E. Brings och Rolf Karlboms namnteckningar, den senare daterad 1967.

(Sthlm, J. G. Lange, 1774). 8:o. 251-370 s. Häftad och oskuren i samtida gråpappersomslag. Lagerfläckig. Från Näfveqvarn. Med stpl, numrering och gallringsstpl från Sigtunastiftelsen. Patriotiska sällskapets handlingar utkom i sammanlagt sex delar. Föreliggande häfte innehåller uppsatserna ”Någre anledningar til hushållningens uphjelpande uti Dalarne” av Joh. Fridrichsson Angerstein på s. 251-67, ”Undersökning om Svea rikes folkmängd” av Adolph Modeer på s. 267-331, ”Om orsakerne till det mycket på vår tid förökta tiggeriet, samt medlen, hvarigenom det tyckes kunna hämmas och förminskas” av Sven Hof på s. 332-57, ”Berättelse om pommerska hushållningen” av A. G. Barchæus på s. 357-66 och ”Några anmärkningar, rörande landthushållningen” av A. F. Ristell på s. 367-70.

Berlin-Schöneberg, 1929. VIII,(2),431,(1 blank,1) s. Lätt nött opergamentryggbd med brun titeletikett i skinn och övre guldsnitt (Heyne-Ballmüller, Berlin). Främre omslag medbundet längst bak i volymen. Lätt solkad rygg och titeletiketten med skada. Med Stig Enhörnings exlibris som lossnat och är löst bifogat. Ur Sten Lundquists bibliotek. Hans Fürstenberg har skrivit arbetet med utgångspunkt från sin egen magnifika samling på området. Med ett flertal register, bibliografiska förteckningar, genealogiska tabeller etc.

Sthlm, J. P. Lindh, 1798. 8:o. (2),31 s. Graverad titelvinjett med devisen ”För efterkommande”. Häftad, oskuren och ouppskuren i gråpappomslag. Fint ex. Gerhard Meyer d.y. (1704-84) var styck- och statygjutare samt ägare till Meyerska styckgjuteriet vid Beridarebansgatan i Stockholm. Han lät bland annat gjuta statyn över Gustav II Adolf som nu står på densammes torg i Stockholm. Gerhard Meyer förvärvade 1754 det Sparreska palatset på Fredsgatan i Stockholm, vilket han 1775 skänkte till Målare- och bildhuggarakademien (sedermera Konstakademien). Han blev året därefter hedersledamot av Konstakademien. Han var även ledamot av Vetenskapsakademien sedan 1740. Antikvariatet har glädjen att hålla till i hans gamla hus.

Uppsala, J. Edman, 1774. 4:o. (4),42 s. Häftad. Oskuren. Titelbladet med några småfläckar nederst. Sista bladet med svag solkrand i nedre markinalen. Bra ex. Moström 89. Lidén 7. P. J. Hjelm, som enligt ”Svenskt biografiskt lexikon” själv författade sin avhandling, påvisade i denna skrift att de vita järnmalmerna ”utom kolsyra och järn även innehöll brunsten (mangan) i avsevärda mängder”. Han förmodade även ”att en manganhalt i tackjärnet på något sätt bidrog till att vissa tackjärnssorter gav ett ypperligt stål”. Hjelm fortsatte sina studier av mangan och kan enligt samma källa anses som upptäckare av dess allmänna förekomst i naturen. Han var en av Torbern Bergmans främsta lärjungar och höll åminnelsetalet över Bergman i Vetenskapsakademien 1786.

Paris, Pillet ainé, 1822. 12:o. Grav. porträtt,XLVIII,319 + (4),439,(1) s. + Livres de fonds qui se trouvent chez Pillet. [=rubrik]. U.o., u.å. 12:o. 12 s. Två oskurna häften i tryckta gröna omslag. De bakre omslagen lätt solkade respektive fuktfläckade. Från Näfveqvarn. Med stpl, numrering och gallringsstpl från Sigtunastiftelsen. Trevligt ex. Porträttet föreställer författaren. En svensk översättning utkom 1826 och var utförd av Carl Henric Anckarsvärd. Den hade titeln: ”Moralen, tillämpad politiken”. Étienne de Jouy (1764-1846) var fransk dramatiker och skriftställare.

Sthlm, I. Marcus, 1871. 8:o. 7 s. + Då förestående framställning vunnit beaktande inom orten densamma afsedt /.../ [=inledning]. Linköping, F. Wallins boktryckeri, 1871. 8:o. (2) s. Häftad. Fläckar på s. 1-4. Ur L. F. Rääfs bibliotek. Det avslutande trycket är förmodligen ej författat av Carl Axel Napoleon Gyllenhammar. Gyllenhammar (1826-86) var bl.a. disponent på Schisshyttan i Norrbärke socken och biträdande chef på Boxholms bruk. I sin skrift diskuterar han möjligheterna att frakta malm med järnväg.

Sthlm, S. Rumstedt, 1823. 8:o. 16 s. Tagen ur band och insatt i en ny gråpappersryggremsa. Gamla stänkta snitt. Enstaka småfläckar. Med Kungliga bibliotekets diskreta duplettmarkering i blyerts. Allt som utkom. Föreläsningar hade annonserats i ”Allmänna journalen” redan 1822 och vände sig till ”wälartade yngligar” och behandlande ”pragmatisk anthropologi och sedolära, till befrämjande af menniskokännedom och lefnadswishet”. De hade dock aldrig blivit genomförda och detta var tänkt som ”ett litet profstycke af dessa tillärnade föreläsningar”. Arved Bethén (1756-1827) slutade som notarie i hovkonsistoriet 1782. ”Svenskt biografiskt lexikon” anger orsaken: ”P. Wieselgren, som personligen känt Bethén, uppger, att orsaken till att han övergav ämbetsmannabanan skall ha varit, att han gripits av olycklig kärlek till drottning Sofia Magdalena. Då han uppvaktade henne med sin skriftliga kärleksförklaring, betraktades han som vansinnig och fick lämna tjänsten, men drottningen säges ha beviljat honom en pension. Enligt egen uppgift skall Bethén av Gustav IV Adolf ha fått löfte om första lämpliga statstjänst, ehuru någon verkställighet sedan ej följt. På 1820-talet anropade han i upprepade suppliker konungen att hjälpa honom ur en allt mer tryckande förlägenhet genom en syssla eller pension eller genom understöd till utgivande av hans skrifter. Gäckad i sina förhoppningar, som han själv trodde genom ’samma outtrötteliga förföljerskas vaksamma åtgärd’, erhöll han dock vid ett par tillfällen en nådegåva av 100 rdr. I Wieselgrens ’Bref i bunden stil vid Lunds akademis jubelfest 1868’, där han skildrar de magistrar, med vilka han varit bekant, ges följande karaktäristik av Bethén: ’Arvid Bethén än i Stockholm gick så ensam i fyrti år, se'n hovkonsistoriekallet han mistat: en stilla oförargerlig man. Det hedrar kung Gustav, att brödet icke helt från den arme togs, om än ögat förbländats av en drottnings glans’. Bethén har sin huvudsakliga betydelse som översättare av några moralfilosofiska skrifter. Ett länge förberett arbete i ’folkmoral’, varmed han ännu på 1820-talet sysslade, blev aldrig tryckt”.

Sthlm, J. Beckman, 1854-55. 8:o. (6),382 + (4),383-1038,XXIII s. Två något nötta mörkbruna hfrbd från 1900-talets början med upphöjda bind och sparsamt guldornerade ryggar. Aningen nötta ytterfalsar och några smärre skrapmärken på de lite flammiga ryggarna. Enstaka småfläckar. På titelbladen namnteckning i blyerts av Gunnar Lindh daterad 1947 och men numrering 308 respektive 309. Setterwall Svensk historisk bibliografi 5660. Ranius Litteratur om Linköping 4645 respektive Ranius Böcker om Östergötland 110. Båda delarna har huvudtitelbladet ”Beskrifning öfver Sveriges rike. Andra bandets första [respektive] andra häfte: Linköpings län. Förra [respektive] sednare delen”. Första delen med undertitel ”Allmän statistik. Städer” och andra delen ”Härader och socknar. Namnförteckning”. Wilhelm Tham (1812-73) var lektor vid krigsskolan på Karlberg från 1850 och utgav bl.a. ”Bidrag till svenska riksdagarnes och regeringsformernas historia” i två delar 1845-48. Han påbörjade i form av separat utgivna länsöversikter en mycket ambitiös beskrivning över Sverige där så väl länens naturförhållanden, näringar, statistik och kommunikationer avhandlas, liksom alla städer och socknar. I tur och ordning utkom beskrivningarna över Örebro län (1849), Västerås län (1849), Uppsala län (1850), Stockholms län (1850), Nyköpings län (1852) och Linköpings län I-II (1854-55). Tyvärr avstannade arbetet därefter.

Sthlm, J. & A. Riis, 1859. 8:o. 31 s. Häftad i samtida gult omslag med små revor. Längre reva överst i främre falsen. Oskuren och ouppskuren. Genomgående med en obetydlig fuktfläck överst i inre marginalen. Friesen s. 15. Jfr Josephson s. 89. Carl Hartman (1824-84) var lärare i naturvetenskap vid Gävle elementarläroverk. ”Gefletraktens foglar” är en ompaginerad särupplaga med nytryckt titelblad ur hans ”Strödda bidrag till Skandinaviens fogelfauna”. Hartman hade lagt fram ”Strödda bidrag” som en lektoratavhandling i Strängnäs.

Lund, Berlingska boktryckeriet, 1870. 8:o. (8),130,(2) s. Samtida något nött hklbd med blekt rygg. Marmorerade snitt. Några samtida smånoteringar i marginalerna. Med Er. Gust. Schrams namnteckning och Hilding Pleijels exlibris. Bra ex. Bygger på en text skriven 1868 som belönats med Svenska akademiens mindre pris. Denna översikt över utvecklingen av det svenska språket var tänkt att ersätta Petersens ”Svenska språkets historia” från 1837. K. F. Söderwall (1842-1924) var bland annat redaktör för ”Ordbok öfver svenska medeltidsspråket”. Exemplaret har tillhört Erik Gustaf Schram (1831-1901) som var skolman i Uppsala och en av grundarna av Orphei Drängar.

Sthlm, P. Sohm, 1815. 8:o. 154 s. Häftad i samtida gråpappomslag. Liten fläck på titelbladet och s. 53-55. Någon enstaka småfläck. Bra ex. Setterwall Svensk historisk bibliografi 3854. Egentligen den fjärde upplagan. Den första kom ut i Zerbst, den andra i Göttingen och den tredje i Liege.

Sthlm, J. Beckman, 1867. 8:o. (4),352 s. Enkelt klistermarmorerat pappbd. Delvis fläckig, bl.a. på titelbladet. Leijonhufvud & Brithelli Kvinnan inom svenska litteraturen s. 84. Författarkapet är omtvistat. Bl.a. menar J. A. Heine i ”Tidningen Fäderneslandet och dess redaktion” (Södertälje, 1871) i samband med en redogörelse för Carl Gustaf Ugglas biografi att Emilia Gullbrandssen är ”en äfventyrerska af första ordningen och som utger sig för att kunna skrifva romaner, följetonger m.m. samt vara ’författarinnan Götha’. Denna qvinna, som på sednare åren endast lefvat på bedrägerier, begågna i Sverge, Norge och Danmark, har nyligen äfven varit i Amerika, derifrån hon nu återkommit till Stockholm. Med ’författarinnan Göthas’ skriftställaretalang hänger likväl rätteligen så tillhopa att hon icke kan tala ordentligt något språk, långt mindre skrifva. Det är nemligen Uggla och en f.d. kammarskrifvare vid namn Orre som utgöra ’författarinnan Götha’; men de hafva varit blygsamma nog att icke själfva uppträda såsom författare till sina alster, hvilka likväl – t.ex. romanen: ’Landssoldaten’ – icke varit oäfna, och derföre hafva de (rätteligen Uggla) låtit ofvannämnda Emelie Gullbrandson bära både äran och hundhufvudet. Och hon har, oförskämd och bedräglig som hon är, samt dertill af Uggla inspirerad, kunnat, under berömmande af sin talang såsom författarinna och beskärmande af sin fattigdom, narra sig till pengar både af våra ministrar, statsråd, andra embetsmän, tidningsredaktioner m.fl.; ty på arbeten, som aldrig varit ämnade att utgifvas, har Uggla genom denna qvinna upptagit prenumeration”.

Sthlm, J. Hörberg, 1835. 8:o. XIV,(1,1 blank),384 s. Samtida rött halvmarokängbd med breda upphöjda bind, guldornerad rygg och smal blomsterram på de mönsterpressade brandgula pärmpapprena. Ryggen ngt nött och med mindre skada upptill. Pärmhörnen skadade. Helt guldsnitt. Enstaka småfläckar. Fläck i nedre marginalen på s. 322-35 och i texten på s. 371. Dedikation från översättaren till Fredrik Theodor Berg. I konstbegreppet inbegrips även litteraturen, skådespelarkonsten och musiken.

Sthlm, Kumblinska tryckeriet, 1799. 8:o. 62,(2 blanka) s. Häftad och oskuren i något nött samtida gråpappersomslag. Lite lagerfläckig och med några hundöron. Med mindre bläckfläck i övre hörnet på titelbladet. Bra ex. med W. Ditzingers exlibris. Åhlén & Åhlén Censur och tryckfrihet 17:351. Upplagan med latinskt första arknummer på s. 3 och kustoden ”vinna” på s. 16. Skriften väckte stort uppseende i samtiden och sålde slut på 14 dagar. När en ny upplaga strax därpå utkom förbjöds arbetet med hänvisning till att det var kränkande för främmande makt. Järtas skrift rörde egentligen inte alls Frankrike, utan är en satiriskt skriven kritik av despotism i allmänhet och läget i Sverige i synnerhet. Den föreslår långtgående inskränkningar i tanke- och åsiktsfrihet med udden riktad mot de begränsningar av tryckfriheten som gällde och nyligen förstärkts i Sverige. Tyvärr infriade Gustav IV Adolf snarast en del av skriftens hårddragna förslag genom ytterligare inskränkningar av tryckfriheten under den följande tioårsperioden.

Sthlm, J. C. Holmberg, 1796-1800. 8:o. (10),386,(4) + (4),152 s. & 5 grav. plr. Samtida hfrbd med sparsamt guldornerad rygg och titeletikett i glättad papp. Röda snitt. Ryggen med små fläckar och lätt ytlig sprickbildning. Lätt snedläst och med ngt solkigt pärmpapper. Inlagan delvis med lagerfläckar och del II inledningsvis med liten fläck i yttre marginalen. Plansch II och IV ngt brunfläckiga. Med L. F. Rääfs exlibris. Klemming Sveriges dramatiska litteratur s. 132 för ”Medea”, s. 513 för ”Jerusalems förstöring”, s. 119 för ”Erik den XIV, sorgespel”, s. 157 för ”Änteligen blef en poet lycklig,” s. 120 för ”Rustan” och s. 157 för ”Adelaid”. Första upplagan utkom 1788-89. Tre av planscherna bearbetade jämfört med den upplagan och två har helt nygraverade motiv.